"Ship To Gaza", Hjälpsändningen Anfölls Just Av Skjutande Israelisk Militär (video)

Följ rapporteringen om ”Ship to Gaza”, en hjälpsändning till det utmattade folket i Palestina. Det har nyss bordats av israelisk militär som skjutit ihjäl flera personer på båten som avgick härifrån Europa. Flera svenskar arbetar på båten och man vet inte ännu om någon av dem mördats.

Bland annat finns författaren HENNING MANKELL och konstnären DROR FEILER med ombord. Hur har det gått för dem? Håll dej uppdaterad.

Nu får det vara nog!

http://www.aftonbladet.se/

Henning Mankells fru Maria Bergman (INgemar Bergmans dotter) och Dror Feilers son Tigran berättar i länken nedan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7216380.ab

Aftonbladets Wolfgang Hansson berättar: ”Bara skurkstater ioch terrorister beter sej så här”….(se länk)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article7216680.ab

Annonser

Mors Dag – Jag tänker På Min Egen Mamma Och Vad Hon Har Fått Utstå

ros.jpg

Grattis på mors dag, lilla mamma. Du dog i november 2006 efter 13 år med alzheimers  sjudom och var den mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat. Jag saknar dej så otroligt mycket. Vi som skulle göra så mycket tillsammans när du gick i pension, men ingenting blev av, pga din sjukdom. Så tråkigt, men det finns nog en mening med det också, som jag kommer få veta någon gång i framtiden..

————————

Min mamma föddes 1921 i Bergen, Norge. Min morfar var en härlig person (säger alla som kände honom). Han var musiker, galdlynt och m ycket omtyckt. Han var med och startade den första skofabriken i staden och dog av giftångorna där,  endast 36 år gammal. Sörjd av alla i stan som kände honom eller kände till hans godhjärtade själ.

Då var min mamma bara 6 år och levde med 2 storasystrar och en lillebror. Mormor fick det svårt när morfar dog och barnen fick ofta bevittna mormors epilepsianfall. Riktiga ”grand mal”. Hon var ju ensam med 4 barn och hade inte råd med medicin. Men hon lyckades klara barnen själv och jobbade hårt på en tvätteri fabrik. Jag minns mormor som en utsliten, puckelryggig kvinna med sträva, nariga röda händer, men  hjärtegod. Hon dog när jag var 11 år.

—————

När mamma var i övre tonåren började hon jobba på silverfabriken i Tönsberg, dit de då hade flyttat. Där fanns mormors systrar och bror. Hon var inte ens 20 år när andra världskriget startade och mindes med fasa hur nazisterna tågade in i staden och de inte kunde göra något åt det. Det norska folket grät floder.

Men på silverfabriken skickade mamma och de andra arbetarkvinnorna lappar till norska underrättelsetjänsten med budskap vad de fått höra på fabriken, av de arbetare som gillade Hitler och hans ide’er.

En 4-barnsmamma, vän till min mamma som också jobbade där , vars man jobbade för norska underrättelsetjänsten skrev på toalettväggen på fabriken: ”Hitler är en idiot”. Strax efter kom en städerska in och såg det, anmälde det till den hitlervänliga ledningen på fabriken. ¤-barnsmamman fick sitta i häkte med sina  barn, som fick se hur deras mamma förnedrades, våldtogs och misshandlades av vakterna. Krig är som krig alltid varit och fortfarande är – att förnedra kvinnorna i ett ockuperat land är höjden av förnedring. När kvinnan blev släppt fick hon veta att hennes man gripits och avrättats av nazisterna tillsmmans med sin grupp.

Av rädsla för sitt och barnens liv och ytterligare trakasserier efter hot,  hjälpte mamma och hennes väninnor kvinnan och barnen genom att köra dem så nära svenska gränsen som möjligt, så hon skulle kunna fly. Sista biten var från en grusväg till stängslet mot Sverige, bara 100-200 meter.

Snön var midjehög när kvinnan pulsade mot gränsen. Hon hade tyskarna efter sej och såg svenska militärer på svenska sidan och trodde sej se räddningen  –  men blev skjuten! Både hon och de 4 barnen:…..AV DE  SVENSKA militärerna, som hon trodde var räddningen!!!. Så gick det till då. Så fegt att man kan spy!

Mamma kände skuld hela livet för detta. Hade hon och väninnorna  gjort fel som hjälpte kvinnan och barnen att fly? Hur kunde de ens i sin vildaste fantasi föreställa sej att de SVENSKA militärerna skulle skjuta ihjäl dem?

1945 träffades mamma och  pappa genom pappas syster och 1947 flyttade de till Södermalm i Stockholm, där en faster till mej bodde. 1948 föddes min storebror och ett antal år senare föddes jag.

Däremellan hände hemska saker som knappt skulle kunna hända i Sverige idag, men mycket handlade om skam och skuld. Skam för ett missfall!  De var inneboende hos en kvinna på Södermalm. Sånt som missfall talade man inte om med främmande personer då. Pappa hjälpte mamma så gott han kunde, hämtade handdukar och värmde vatten. De lindade in fostret i tidningspaper och pappa smög ut på natten och kastade fostret i soptunnan. Det kanske låter grymt, men det var så då. Man talade inte om sånt. Besvärade inte andra med sånt.

Men min mamma blev i alla fall den mest kärleksfulla mamma man kan tänka sej. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag henne och hennes agerande då. Desto mer har jag själv tagit till mej och gett vidare till min egen dotter. I alla fall kunde jag inte fått en bättre och mer kärleksfull mamma. Vi bråkade aldrig.

Mamma arbetade hårt  på ett läkemedelslager och pappa ännu hårdare på lagret på Atlas Copco. Vi barn fick verkligen inte allt vi ville ha, men vi saknade heller ingenting. Varje sommar packade vi vår lilla Austin proppfull med prylar och åkte till Norge och träffade släkten. När jag var 13 år byggde mina föräldrar, men hjälp av min bror och ett par karlar en sommarstuga på vår köpta tomt, 10 mil hemifrån med mina föräldrars hårt sparade pengar. ”Man ska inte låna pengar”, sa min pappa,” då blir man bara uppbunden till bankerna”. Han hade så rätt, så rätt….

(Det rådet har följt mej hela livet och därför har jag själv inga lån).

 Mina tonårsbråk hade jag med pappa, som hade kraftigt obehandlat prosttraumatiskt stressyndom efter hemska händelser under kriget och detta påverkade hela familjen under  min uppväxt. Men han var aldrig våldsam. Slog aldrig oss barn eller mamma. Han verkligen älskade mamma, högaktade henne.

Ibland undrar jag varför man inte uppskattar personer riktigt ordentligt förrän de är borta. Man tar dem som självklara att de finns där. De där 13  åren med hennes alzheimer var fruktansvärda. Hon kände inte igen oss de sista 8 åren. Hon dog av en kraftig och oväntad infektion på bara 2 dagar, med ett fridfullt litet leende på läpparna. Hon var vacker även  i döden. Fridfull som hon var när hon var frisk och levande.. Hon  var varm 3½ timme efter döden. ‘Ovanligt att någon är varm så länge’, sa personalen.

Men hon finns där ute någonstans. Det känner jag. Där finns också min pappa. Av någon underlig anledning är det honom jag känner av ibland. Det har visat sej på konstiga sätt. Bl.a  finns han med på min axel på ett foto när jag sitter på en hästrygg i Hälsingland i snön på en skogsstig….Han dog 7:e januari 1998.

GRATTIS TILL ALLA MAMMOR IDAG.

(Tyvärr hade min egen dotter glömt bort mej idag. Men jag har själv glömt min egen mamma på Mors Dag några gånger, om jag inte minns fel. När jag var yngre…)

Peter Roths 3-månadersresa I Israel Och Palestina (brev 4) Checkpoint = FÖRNEDRING

Så här går det till. Är inte detta förnedring så vet jag inte vad det ordet betyder…

————————————

Peter Roth berättar:

 

Klockan ringer 04.00. Det

 

tar tid att ta sej igenom en

 

checkpoint (vägspärr) för att

 

komma in i Jerusalem…

 

 

Taxin tar oss på en kvart till Qalandiya checkpoint som ligger norr om

Jerusalem. En checkpoint är en typ av vägspärr där man måste visa upp för militären

eller polisen att man har tillstånd att passera. På det av Israel ockuperade

Västbanken finns det drygt 500 vägspärrar.Allt från enklare rörelsehinder till

stora terminaler av typ Qalandiya checkpoint,där det passerar upp mot 2000

människor under de tre timmar vi står där mellan kl 5 och 8 på morgonen.

Solen har ännu inte börjat gå upp.Vi går igenom spärrarna för att komma

till andra sidan terminalen. Det är inga problem att komma ut till Västbanken.

Där är det ingen som kontrollerar. Det är värre att komma in. Israel hävdar att det

är av säkerhetsskäl.

Många andra, till exempel organisationen Machsom Watch begränsar rörelsfriheten för palestinier.

När vi anländer är det cirka 300 personer som står i kö. Mer än vanligt. Många

åker hemifrån redan vid tvåtiden på natten från byar och städer runtomkring i Palestina

för att vara säkra på att komma i tid till jobben, skolan eller sjukhusbesöken i Jerusalem.

Det är i Jerusalem jobben finns om du har fått arbetstillstånd. Och det måste

du ha för att få komma igenom kontrollen.

– Man kan aldrig veta hur lång tid det tar att komma igenom, säger Ahmed, en 36-årig palestinier som åker till Jerusalem sex dagar i veckan för att jobba. Ibland kan det ta ett par timmar,fortsätter han.

Den första spärren man måste ta sig igenom består av tre långa bås av galler som ser ut att vara gjorda för boskap. De slutar i grindar gjorda som svängdörrar som öppnas av en vakt som sitter i en vaktkur som verkar vara både skott- och bombsäker. Idag sitter vakten och sover mellan varven, och öppnar grindarna lite då och då. Därför är det långa köer och det skapar osäkerhet och irritation.

Spänningen stiger mer och mer och köerna

bara växer.

se), hävdar att det är för att minska risken för terrorattentat…Jag är i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare   för Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, ett ekumeniskt program,följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks nedan är personliga och delas inte nödvändigtvis av min uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (peter.roth@hotmail.se)

 

 

Omänskliga förhållanden råder tidvis på Qalandiya checkpoint, som palestinier som bor på “fel” sida om muren

 

Gryning vid Qalandiya

Det första du måste göra är att ta dig igenom en trång fålla med järngaller på sidorna och ovanför

dig. När det är trängsel och när grindarna är låsta kan man ej ta sig ut.

– Soldaterna leker med oss, de skriker , de förolämpar oss och beordrar oss att byta köer ofta,

säger Raseem, en 53-årigman som har rest in och ut från Jerusalem varje dag sen 2004. När det

blir förmycket folk kön blir det mycket trängseloch en hel del knuffande, fortsätter han.

Och det är precis vad som händer enliten stund senare. Plötsligt brakar helakösystemet samman

och det uppstårkalabalik. Folk trängs upp mot gallrenoch en del börjar till och med klättrapå

varandra av rädsla för att hamnautanför. Det är enorma krafter som dethandlar om när alla trycker

på bakifrån.

Det är lätt att få revbenen brutna ellerandra skador…


 

Köerna kallas ”humanitä-

 

ra”…de sjuka som ska till

 

Jerusalem för vård får

 

ändå vänta. En cancersjuk

 

man och hans son står

 

fortfarande kvar kl 07

 

Jag ringer Humanitarian

 

Hotline,hoppas nåt ska

 

hända. För det mesta

 

hjälper det inte, men idag

 

dyker kommer fyra vakter,

 

iklädda skottsäkravästar

 

med maskingevären i

 

beredskap,och släpper

 

igenom de köande. Två

 

vakter, inhyrda från ett

 

privat vaktbolag.Efter

 

ytterligare en halvtimma

 

har det återigen blivit

 

långa köer och vakterna

 

dyker upp igen.

 

En av dem pekar på en

 

pojke i 17-årsåldern,

 

säger något jag

 

inte förstår och ger

 

honom ett tecken att gå

 

därifrån.

 

Men han står kvar.

 

Proceduren upprepas,

 

men pojken står stillsamt

 

kvar. Vakterna öppnar

 

grindarna och när pojken

 

kommer ut på andra

 

sidan ser jag hur de för

 

hans armar bakom hans

 

rygg, sätter på honom

 

handbojor och för iväg

 

honom. Det är inte första

 

gången det inträffar.

 

– Antagligen tar de honom

 

l häktetoch misshandlar

 

honom

 

och om ett par dygn blir

 

han släppt, berättade en

 

kille för mig vid ett tidgare

 

tillfälle vid en annan

 

vägspärr. Det händer hela t

 

tiden,menade han.

 

Det enda jag kan göra är

 

att försöka få reda på

 

hans namn och sen ringa 

 

Humanitarian Hotline

 

igen och anmäkla det.

 

Senare försöker jag fråga

 

en av vakterna om varför

 

de förde bort pojken.

 

”Sorry, I don’t speak

 

English”, är svaret jag får.

 

 

 Klockan är åtta och det

 

är dags för ossatt sluta

 

vår ”checkpoint

 

duty” för denna gång.

 

Vi ställer oss i den

 

vanliga kön som vid det

 

här laget har minskat

 

mycket. Det tar

 

oss bara tjugo minuter

 

att komma igenom

 

första anhalten.

 

Sen är det dags att gå

 

genom ID-kontrollen.Som

 

utlänning behöver jag  

 

bara visa upp mitt pass

 

och visum  när jag pass-

 

erat metalldetektorn…

 

 Palestinierna måste

 

förutom en grundlig

 

genomgång av alla

 

papper, fingeravtryckskoll

 

vid en scanner.

 

Idag tog det bara tjugo

 

minuter viddenna kontroll.

 

Ovanligt snabbt. Men som

 

vanligt känns det lika

 

förödmjukande och

 

förnedrande. Hur ska det

 

då kännas för de

 

palestinier som måste

 

tasig igenom här varje

 

morgon, tänker jag?

 

 

Eller för de som inte ens

 

har fått tillstånd?

 

Och som vanligt känner

 

jag mig lika ledsen och

 

 

desillusionerad efter

 

en morgon på Qalandiya.

 

Hur kan människor

 

behandla andra

 

människor så här?

 

Hur ska det någonsin

 

kunna bli en fred här när

 

människor förnedras

 

på detta sätt?

 

 

– Vi är tacksamma att ni

 

är här, säger en man i

 

kön, ni måste berätta

 

för världen hur vi har det.

 

 

Klockan fem på morgonen är det flera hundra personer som står i kö för att ta sig igenom Qalandiya checkpoint för att komma till jobbet.

En del blir så desperata att de börjar klättra på varandra för att de ska hinna komma i tid till sina jobb.

cCHECKPOINTFAKTA

Om du vill se hur det går till att passera genom Qalandiya checkpoint

http://www.youtube.com/watch?v=ysbyGSShydg

Humanitarian Hotline

Ett organ inrättat av den israeliska militären dit man kan ringa och

anmäla när vägspärren fungerar värre än vanligt. Den israeliska

människorättsorganisationen Machsom Watch hävdar dock att det i

själva verket bara är ett sätt att försöka dölja avsaknaden av humanitärt

förhållningssätt på det ockuperade Västbanken och Gaza. Läs

på deras hemsida, se nedan.

Machsom Watch

En grupp israeliska kvinnor som bland annat bevakar vägspärrar

för att de ska fungera någorlunda människovärdigt. De har en

informativ hemsida:

 

 Det handlar alltså om folk som måste ta sig igenom checkpointen varenda morgon bara för att komma till jobbet……!!!

http://www.machsomwatch.org/en

kan du gå in på denna länk på Youtube. Observera att det är

filmat vid ett mycket lugnt tillfälle:

 Du kan även  kontakta någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

—————————-

(Jag har Peter Roths tillstånd att publicera hans nyhetsbrev på min blogg)

——————-

Tillägg 31/1 :Mail från Peter Roth:

Tack för att du sprider budskapet vidare.
Just nu är det sammandrabbningar mellan polis och de boende i ett område som heter Silwan här i Östra Jerusalem. Jag kan höra sirenerna. Tydligen flera skadade i skottlossningen från polisen.
Hälsningar
Peter

——————————-

Tillägg 2/6 2010

(Ursäkta den usla redigeringen av nyhetsbrevet. Jag kan inte sånt här tekniskt, men hoppas du kan läsa det ändå. Detta skrev jag (han) alltså alldeles innan israelernas terrorattack mot skeppen med hjälpsändningarna till Gaza, en eller två dagar innan. Det finns alla skäl att vara kritisk mot Israels nonchalans och brutalitet, anser jag.)

Bygg Små Och Billiga Lägenheter NU! (Samt Reinfeldts Pinsamma Skrifter)

Det byggs stora, dyra bostadsrätter på löpande band. Vad de ansvariga tycks ha glömt är att det finns lågavlönade personer, pensionärer, ungdomar och hemlösa som inte har pengar att köpa dessa lägenheter för. Det är en skam för ett land som Sverige som inte kan fixa fram lägenheter till våra ungdomar. Som inte kan se till att hemlösa får bostäder.

Var ska de här personerna bo? Har man ens tänkt så långt? Problemen är störst i de större städerna och många ungdomar bor hemma tills de är 30. Det är inte normalt, ska inte vara så. Det är inte så livet ska vara. Inte konstigt att många unga tappar sugen totalt.

Man bör bygga små, billiga hyresrätter. Massor! Jag GARANTERAR att en ung människa eller en hemlös skulle bli överlyckliga om de fick flytta in i en billig etta på ca 25 kvm med dusch och kokvrå. Att få rå sej själv. Ha tak över huvudet (de hemlösa).

Men sanningen är att det som vanligt handlar om pengar. Entreprenörerna vill ha pengar på direkten. Att förvalta hyresrätter är inte populärt längre och Alliansen (och även (S) ) tycks tro att alla vill och kan köpa en lägenhet. Det kan man ju tro om man är högavlönad, verklighetsfrånvänd och inte känner någon person som tjänar under 40.000:-/månad. Men det finns massor med såna personer. Ungefär halva befolkningen!

Kanske det vore en bra ide’ om politikerna VERKLIGEN gick ut och frågade folk vad de behöver? INte vad regeringen själva anser att folk behöver. Det är VI – inte DE som bestämmer det. Eller hur är det ställt?

Reinfeldt skrev en s.k ‘bok’ som hette ”Det sovande folket” när han fortfarande hade hår på huvudet, var ca 28 år och satt i regeringen. Men man skulle snarare tro att den var skriven av en omogen 15-åring….Han skrev ett par liknande ‘böcker’.

Jag har läst dem och de är så pinsamma att de inte längre går att få tag i. Det är hans syn på den stora allmänheten han beskriver och jag är övertygad om att han fortfarande tycker så, men att han bara döljer det bättre nu. Det är en både skrattretande och förfärlig läsning som du kan hitta på:

www.alliansfrittsverige.nu

Välkomna till verkligheten, Alliansen.

 

Måddan Olofsson Och Göran Hägglund Vet Inte Hur Verkligheten Ser Ut

..Det vet väl i övrigt inte resten av Alliansen heller. Men just ur (C) Maud Olofssons mun hoppar så många grodor att man blir livrädd. Ska en sån som hon sitta på en regeringspost? Gode Gud: gör så de åker ut med dunder och brak nästa val, tillsammans med de andra i Alliansen med sin taskiga verklighetsuppfattning.

”Det är väl bra att ungdomarna får  jobb, även om det är minimilön”, säger hon. Hon verkar tycka hon har kommit på något bra som passar ‘packets’ ungar. Men vad hon (bland annat) inte har fattat är att ungarna varken vill eller kan vara mambos och bo hemma hur länge som helst. Nån gång måste man klippa navelsträngen så de får flytta hemifrån men det fungerar inte med Måddans minimilöner och praktikplatstjänster.

Våra barn ska ha avtalsenliga ingångslöner, så de kan klara sej själva. Hur länge hade Måddan tänkt att de ska bo hemma och bli försörjda av sina föräldrar???

Lika illa ställt är det med Göran Hägglund och hans drömfamiljer. Han tycks totalt ha missat att en stor del av Sveriges hushåll består av ensamstående föräldrar. En ansamstående förälder (oftast mamman) måste och har alltid betalt alla räkningar själv; från hyra och el till TV, försäkringar och annat. För att inte tala om maten, vad den kostar. Men man kanske inte får ha TV? ( Får man ha julgran på julen, eller räknas det som lyx?)

Jag är ensamstående mamma med mycket dålig förtidspension pga svår arbetsplatsolycka och jag måste försörja en vuxen dotter, som bara får ströjobb lite här och där. Ändå har hon gjort allt hon ska. Eftersom hon slutat gymnasiet försvann mitt bostadsbidrag, hennes underhållsstöd och hennes CSN i juni förra året. Det var många tusen kronor. Runt 5000:- netto, vill jag minnas. Det kändes hårt redan då. Nu är det ännu värre efter ett år har gått.Jag vill inte ha bidrag, jag vill att min dotter ska få ett arbete och bli självgående.

Jag är en överlevare, men alla är inte det.

Vad menar Olofsson och Hägglund att vi ska göra? Verkligheten ser inte ut som de tror och alla har inte 40.000:- i månadslön eller mer. Jag har långt under hälften brutto/månad av den summan.

UT MED ALLIANSEN! RÖSTA RÖTT I SEPTEMBER!