Mors Dag – Jag tänker På Min Egen Mamma Och Vad Hon Har Fått Utstå

Grattis på mors dag, lilla mamma. Du dog i november 2006 efter 13 år med alzheimers  sjudom och var den mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat. Jag saknar dej så otroligt mycket. Vi som skulle göra så mycket tillsammans när du gick i pension, men ingenting blev av, pga din sjukdom. Så tråkigt, men det finns nog en mening med det också, som jag kommer få veta någon gång i framtiden..

————————

Min mamma föddes 1921 i Bergen, Norge. Min morfar var en härlig person (säger alla som kände honom). Han var musiker, galdlynt och m ycket omtyckt. Han var med och startade den första skofabriken i staden och dog av giftångorna där,  endast 36 år gammal. Sörjd av alla i stan som kände honom eller kände till hans godhjärtade själ.

Då var min mamma bara 6 år och levde med 2 storasystrar och en lillebror. Mormor fick det svårt när morfar dog och barnen fick ofta bevittna mormors epilepsianfall. Riktiga ”grand mal”. Hon var ju ensam med 4 barn och hade inte råd med medicin. Men hon lyckades klara barnen själv och jobbade hårt på en tvätteri fabrik. Jag minns mormor som en utsliten, puckelryggig kvinna med sträva, nariga röda händer, men  hjärtegod. Hon dog när jag var 11 år.

—————

När mamma var i övre tonåren började hon jobba på silverfabriken i Tönsberg, dit de då hade flyttat. Där fanns mormors systrar och bror. Hon var inte ens 20 år när andra världskriget startade och mindes med fasa hur nazisterna tågade in i staden och de inte kunde göra något åt det. Det norska folket grät floder.

Men på silverfabriken skickade mamma och de andra arbetarkvinnorna lappar till norska underrättelsetjänsten med budskap vad de fått höra på fabriken, av de arbetare som gillade Hitler och hans ide’er.

En 4-barnsmamma, vän till min mamma som också jobbade där , vars man jobbade för norska underrättelsetjänsten skrev på toalettväggen på fabriken: ”Hitler är en idiot”. Strax efter kom en städerska in och såg det, anmälde det till den hitlervänliga ledningen på fabriken. ¤-barnsmamman fick sitta i häkte med sina  barn, som fick se hur deras mamma förnedrades, våldtogs och misshandlades av vakterna. Krig är som krig alltid varit och fortfarande är – att förnedra kvinnorna i ett ockuperat land är höjden av förnedring. När kvinnan blev släppt fick hon veta att hennes man gripits och avrättats av nazisterna tillsmmans med sin grupp.

Av rädsla för sitt och barnens liv och ytterligare trakasserier efter hot,  hjälpte mamma och hennes väninnor kvinnan och barnen genom att köra dem så nära svenska gränsen som möjligt, så hon skulle kunna fly. Sista biten var från en grusväg till stängslet mot Sverige, bara 100-200 meter.

Snön var midjehög när kvinnan pulsade mot gränsen. Hon hade tyskarna efter sej och såg svenska militärer på svenska sidan och trodde sej se räddningen  –  men blev skjuten! Både hon och de 4 barnen:…..AV DE  SVENSKA militärerna, som hon trodde var räddningen!!!. Så gick det till då. Så fegt att man kan spy!

Mamma kände skuld hela livet för detta. Hade hon och väninnorna  gjort fel som hjälpte kvinnan och barnen att fly? Hur kunde de ens i sin vildaste fantasi föreställa sej att de SVENSKA militärerna skulle skjuta ihjäl dem?

1945 träffades mamma och  pappa genom pappas syster och 1947 flyttade de till Södermalm i Stockholm, där en faster till mej bodde. 1948 föddes min storebror och ett antal år senare föddes jag.

Däremellan hände hemska saker som knappt skulle kunna hända i Sverige idag, men mycket handlade om skam och skuld. Skam för ett missfall!  De var inneboende hos en kvinna på Södermalm. Sånt som missfall talade man inte om med främmande personer då. Pappa hjälpte mamma så gott han kunde, hämtade handdukar och värmde vatten. De lindade in fostret i tidningspaper och pappa smög ut på natten och kastade fostret i soptunnan. Det kanske låter grymt, men det var så då. Man talade inte om sånt. Besvärade inte andra med sånt.

Men min mamma blev i alla fall den mest kärleksfulla mamma man kan tänka sej. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag henne och hennes agerande då. Desto mer har jag själv tagit till mej och gett vidare till min egen dotter. I alla fall kunde jag inte fått en bättre och mer kärleksfull mamma. Vi bråkade aldrig.

Mamma arbetade hårt  på ett läkemedelslager och pappa ännu hårdare på lagret på Atlas Copco. Vi barn fick verkligen inte allt vi ville ha, men vi saknade heller ingenting. Varje sommar packade vi vår lilla Austin proppfull med prylar och åkte till Norge och träffade släkten. När jag var 13 år byggde mina föräldrar, men hjälp av min bror och ett par karlar en sommarstuga på vår köpta tomt, 10 mil hemifrån med mina föräldrars hårt sparade pengar. ”Man ska inte låna pengar”, sa min pappa,” då blir man bara uppbunden till bankerna”. Han hade så rätt, så rätt….

(Det rådet har följt mej hela livet och därför har jag själv inga lån).

 Mina tonårsbråk hade jag med pappa, som hade kraftigt obehandlat prosttraumatiskt stressyndom efter hemska händelser under kriget och detta påverkade hela familjen under  min uppväxt. Men han var aldrig våldsam. Slog aldrig oss barn eller mamma. Han verkligen älskade mamma, högaktade henne.

Ibland undrar jag varför man inte uppskattar personer riktigt ordentligt förrän de är borta. Man tar dem som självklara att de finns där. De där 13  åren med hennes alzheimer var fruktansvärda. Hon kände inte igen oss de sista 8 åren. Hon dog av en kraftig och oväntad infektion på bara 2 dagar, med ett fridfullt litet leende på läpparna. Hon var vacker även  i döden. Fridfull som hon var när hon var frisk och levande.. Hon  var varm 3½ timme efter döden. ‘Ovanligt att någon är varm så länge’, sa personalen.

Men hon finns där ute någonstans. Det känner jag. Där finns också min pappa. Av någon underlig anledning är det honom jag känner av ibland. Det har visat sej på konstiga sätt. Bl.a  finns han med på min axel på ett foto när jag sitter på en hästrygg i Hälsingland i snön på en skogsstig….Han dog 7:e januari 1998.

GRATTIS TILL ALLA MAMMOR IDAG.

(Tyvärr hade min egen dotter glömt bort mej idag. Men jag har själv glömt min egen mamma på Mors Dag några gånger, om jag inte minns fel. När jag var yngre…)