Det är inte lätt att vara statsminister i ett land och hålla reda på alla ministrarna, som ständigt hade lik i garderoben, konstaterade Freddan. Efter att ha rådfrågat sin läkare tolkade han det som att det ‘stärkande’ han skulle ta varje dag innan morgonsamlingen (som han avskydde), lika gärna kunde vara ett par tequila…eller helst tre stycken. Tack vare dessa starka drycker med citron till och salt i tumvecket stod han ut med just morgonsamlingarna.
Eftersom han hade ryggproblem satt han i Morgonrummet en röd sammetsfåtölj i Rosenbad, med ena benet över armstödet (doktorn hade ju sagt att han skulle sitta bekvämt och ändra ställning då och då). De övriga ministrarna fick sitta på tjusiga antika stolar men fruktansvärt obekväma. Stolarna gnagde deras bakar och det var bra, ansåg Freddan. Då gick morgonmötena på max 30 minuter.
De viktigaste ministrarna fick sitta närmast honom, han talade alltid med dem först. De övriga, som kultur-, social- och några andra ministrar satt längst bort och han sällan tala under dessa 30 minuter. ”Bättre kan det inte bli”, tänkte Freddan och tittade ner i sin kaffekopp. ”Kolsvart”, tänkte han, ”lika kolsvart som våra lögner till Folket – och de går på det! Helt otroligt!”
”Bloggare är farligt folk”, pep den anemiske Bill Tobisson som just blivit arbetsmarknadsminister eftersom den förre hade avgått på grund av skumma affärer, men skyllde allt på sina barn – att han så gärna ville vara med dem. ”De skriver en massa skit om oss. Vi måste hålla reda på dem. Ta reda på vilka de är och stoppa dem!”
Svempa Klittorin var med denna dag, hans sista på sin post som nu gått till Tobisson. Han satt med ena knäet uppdraget en bit, stödde armbågen i knäet och ansiktet i handen.
”Lägg av nu, Svempa!” röt Freddan. Du ser ut som den där stayn av Rhodin – ‘Tänkaren’, eller va fan den nu heter. Inse att loppet är kört. Du har för många lik i garderoben, dörren har gått upp och de har ramlat ut framför dina fötter och jag har haft nog av struliga ministrar i början. Nu är det du också! Så gnäll inte!”
”Jag borde nog ha sagt nåt, sa Svempa, ”men ni vet ju att min förra kärring är tillsammans med en ekobrottsling och dessutom vill sno barnen från mej och jag har ju själv haft affärer med den jävla karln! Detta är inte bra”!”
Freddan bytte ställning i fåtöljen och drack en klunk av kaffet, som hade samma färg som hans ögon. Han tittade med outgrundlig blick på Svempa.
”Stick nu på en gång,”sa han med eftertryck, ”det är snart val igen och det här ser ju inte bra ut”.
”Men vi är ju polare redan sen ungdomsförbundet då vi smidde våra ränker och startade våra tankesmedjor….ge mej nån landshövdingspost åtminstone”, sa Svempa med sprucken stämma, ”fan, jag mår skit!”
”Dra! Nu! Din garderoben är överfull och snart är det val igen. Jag har fixat en terapeut åtr dej – och en jävligt bra advokat. Det kommer du behöva, din idiot!” sa Feddan och viftade återigen med handen. Han tog en klunk kaffe till.”Ut!” ‘Speglar kanske färgen på kaffet min moral’, tänkte han en aning nonchalant, ‘men man måste ju vara benhård som statsminister’.
Svempa Klittorin lämnade rummet med böjt huvud. Han var slut som artist, insåg han. Snart skulle allt avslöjas och han skulle stå där med ändan bar. Kanske var det inte rätt att skylla på att barnen var anledningen till att han slutade? Först skulle han gå och ta en rejäl fylla för att glömma allt.
”Jag var i Rosengård i Malmö och talade härom dagen”, fortsatte Bill Tobisson djärvt, trots att han hörde hur Freddan suckade. ” Jag hade mina livakter och ett par ur militären med mej, för säkerhets skull. Folk började gapa om att de inte hade jobb och att husen de bor i var eftersatta och fulla av mögel och ohyra. Då sa jag till dem att det var klart de inte kunde få jobb när de hette Ali Muhammed och sånt. ‘Byt namn till Lars Svensson eller nåt så kommer det gå bra’, sa jag till dem i mikrofonen. Men då klev det fram ett par som inte alls verkade fatta vitsen. Läget blev hotfullt och jag gav mina män en gest att rädda mej från fysiska påhopp. Så en av dem sköt ett par salvor rakt in i publikhavet. Det råkade visst stå nån unge och en kärring i huckle i vägen för kulorna….och det vart knappt vi kom därifrån. Folk är ju för tusan galna och nu är det fullt uppror i Rosengård!”
Freddan gav lille Bill Tobisson en mörk blick,men sa inget. Han tyckte det var bra att alla minstrar nu hade två kritstrecksrandiga livvakter var. PLUS att man numera hade fördubblat polisstyrkan och dessutom tagit in militären för att skydda Alliansens intressen. Det fanns numera militärer i vartenda gathörn i alla större städer som skulle hålla ordning på pöbeln….eh….folket. Dessutom hade antalet kameror i gallerior och parker fördubblats.
(Fortsättning följer om intresse finns)
…..
Den är mycket bra, liksom hennes andra böcker.
(Bild: Matbladet. Här med saltgurka, tror jag)
kaos nya lya 