Jag Dog, Men Jag Minns Inte Hur (en saga om döden och livet) //Kao

(Bild: Lånad, Google)

Jag dog, men jag minns inte hur det gick till. Det har heller ingen betydelse. Jag tror inte det har någon betydelse för den som har dött. Kanske är de som blir kvar på jorden som sörjer och gråter. Ställer sej frågan om och om igen: ” Varför? Varför?”

Vissa saknas heller inte heller av någon sedan de dött. Varför gör de inte det?

I en svindlande fart for jag genom en tunnel i vars mynning jag kunde se ett strålande ljus. Jag hade inte någon känsla av att jag hade en kropp, men det var ändå jag. Hur lång tid det tog att nå slutet på tunneln vet jag inte; det kunde lika gärna vara en tiondels sekund som tio miljarder år, men det var totalt oväsentligt. Meningslöst. Ointressant.

I tunnelns mynning stod en ‘person’ i fotsid silvervit klädsel och ‘ett litet barn’. De hade ‘en bevingad häst’ bredvid sej. Den vacklraste varelse jag någonsin sett, med ögon jag inte längre hade. Men jag VISSTE att den var det vackraste jag någonsin sett – fulländad skönhet.

Men ändå fanns de inte där, hästen, gestalten och barnet. De både fanns och inte. Hur ska jag förklara det? Det var mer en KÄNSLA. Det hela var mycket konstigt men samtidigt kändes det naturligt och jag kände att frågor var oväsentliga. Jag kände mej lycklig. Tillfreds. Som att ha varit ute på en lång, svår resa och äntligen nått mitt mål.

Den större gestalten pekade på barnet och den bevingade hästen. Ord varken fanns eller behövdes. Jag visste precis vad som förväntades av mej, jag hade gjort detta förut flera gånger, insåg jag. En osynlig kraft lyfte upp mej på pegasens rygg och barnet  framför mej. Jag kunde fortfarande inte se någon av dem med mina ögon, eftersom jag inte hade några. Men jag kunde KÄNNA både fysiskt och psykiskt, men ingen smärta existerade. Inget lidande. Ingen sorg. Ingen längtan.

Den långa silvervita manen på pegasens hals, det mjuka skinnet på dess vita rygg kunde jag se med mina oseende ögon,  känna känslan av. Jag kunde förnimma de underbaraste dofter och pegases man fladdrade i vinden när vi for iväg i detta fantastiska guldskimmer, långt bort mot ingenstans. Eller någonstans. Vi red i tomma intet. Inga klapprande hovar, inget frustande, det fanns ingenting förutom detta underbara  oändliga sken  omkring oss.

Hur långt, vart  och hur länge vi färdades kändes betydelselöst. Jag kunde känna värmen från barnets rygg och lycka och nyfikenheten från den lilla osynliga gestalten framför mej. Kände också värmen från pegasens rygg.

Vart vi hamnade? Vi hamnade ingenstans. Varför skulle vi göra det, insåg jag plötsligt. Då förstod jag att det är resan, inte destinationen som är det viktiga. Både i livet och i döden.

Att ställa frågor behövdes inte. På vår färd genom tid och rum fick vi svar på alla de frågor vi funderat på under våra liv och jag insåg att barnet, precis  som jag själv, hade levt otaliga liv och färdats på samma sätt som nu otaliga gånger tidigare. Men det kändes inte som en upprepning av något, på det sätt jag kunde känna i jordelivet. Det kändes bara underbart och fullt naturligt.

Jag insåg plötsligt att processen att födas var det största trauma som någonsin hade hänt mej och alla andra. Att lämna det ofödda livet, att lämna den trygga livmodern. Men nu var jag äntligen fri. VI var fria. Det lilla barnet och jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pegasos