Jag Dog, Men Jag Minns Inte Hur (en saga om döden och livet) //Kao

pegasus3.jpg(Bild: Lånad, Google)

Jag dog, men jag minns inte hur det gick till. Det har heller ingen betydelse. Jag tror inte det har någon betydelse för den som har dött. Kanske är de som blir kvar på jorden som sörjer och gråter. Ställer sej frågan om och om igen: ” Varför? Varför?”

Vissa saknas heller inte heller av någon sedan de dött. Varför gör de inte det?

I en svindlande fart for jag genom en tunnel i vars mynning jag kunde se ett strålande ljus. Jag hade inte någon känsla av att jag hade en kropp, men det var ändå jag. Hur lång tid det tog att nå slutet på tunneln vet jag inte; det kunde lika gärna vara en tiondels sekund som tio miljarder år, men det var totalt oväsentligt. Meningslöst. Ointressant.

I tunnelns mynning stod en ‘person’ i fotsid silvervit klädsel och ‘ett litet barn’. De hade ‘en bevingad häst’ bredvid sej. Den vacklraste varelse jag någonsin sett, med ögon jag inte längre hade. Men jag VISSTE att den var det vackraste jag någonsin sett – fulländad skönhet.

Men ändå fanns de inte där, hästen, gestalten och barnet. De både fanns och inte. Hur ska jag förklara det? Det var mer en KÄNSLA. Det hela var mycket konstigt men samtidigt kändes det naturligt och jag kände att frågor var oväsentliga. Jag kände mej lycklig. Tillfreds. Som att ha varit ute på en lång, svår resa och äntligen nått mitt mål.

Den större gestalten pekade på barnet och den bevingade hästen. Ord varken fanns eller behövdes. Jag visste precis vad som förväntades av mej, jag hade gjort detta förut flera gånger, insåg jag. En osynlig kraft lyfte upp mej på pegasens rygg och barnet  framför mej. Jag kunde fortfarande inte se någon av dem med mina ögon, eftersom jag inte hade några. Men jag kunde KÄNNA både fysiskt och psykiskt, men ingen smärta existerade. Inget lidande. Ingen sorg. Ingen längtan.

Den långa silvervita manen på pegasens hals, det mjuka skinnet på dess vita rygg kunde jag se med mina oseende ögon,  känna känslan av. Jag kunde förnimma de underbaraste dofter och pegases man fladdrade i vinden när vi for iväg i detta fantastiska guldskimmer, långt bort mot ingenstans. Eller någonstans. Vi red i tomma intet. Inga klapprande hovar, inget frustande, det fanns ingenting förutom detta underbara  oändliga sken  omkring oss.

Hur långt, vart  och hur länge vi färdades kändes betydelselöst. Jag kunde känna värmen från barnets rygg och lycka och nyfikenheten från den lilla osynliga gestalten framför mej. Kände också värmen från pegasens rygg.

Vart vi hamnade? Vi hamnade ingenstans. Varför skulle vi göra det, insåg jag plötsligt. Då förstod jag att det är resan, inte destinationen som är det viktiga. Både i livet och i döden.

Att ställa frågor behövdes inte. På vår färd genom tid och rum fick vi svar på alla de frågor vi funderat på under våra liv och jag insåg att barnet, precis  som jag själv, hade levt otaliga liv och färdats på samma sätt som nu otaliga gånger tidigare. Men det kändes inte som en upprepning av något, på det sätt jag kunde känna i jordelivet. Det kändes bara underbart och fullt naturligt.

Jag insåg plötsligt att processen att födas var det största trauma som någonsin hade hänt mej och alla andra. Att lämna det ofödda livet, att lämna den trygga livmodern. Men nu var jag äntligen fri. VI var fria. Det lilla barnet och jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pegasos

Annonser

13 svar till “Jag Dog, Men Jag Minns Inte Hur (en saga om döden och livet) //Kao

    • Försvann mitt svar?Jag tackade för kommentaren samt tipset om filmen. Kanske finns den på nätet? Vet du det?Ämnet är intressant och ….tja….spännande.Kao

    • Hej Michael. Har inte hunnit gå in och kolla, men ska göra det (väntar på lägenhetsvisning:-) och ska sälja grejor).Ha det gott du också.Kao

    • Tack.Det finns mycket att tänka på….plötsligt kom texten i mitt huvud. Vet ej varför men kände jag var tvungen attt skriva dettta.Tack före tacket Kramar

  1. Tack för att du delade med dig av denna fantastiska upplevelse!! Så otroligt vackert beskrivet. ja jag är inte alls främmande för att man kan ha NDU upplevelser. Tror det är många fler än de som berättar, som har haft såna här upplevelser. Man är nog helt enkelt rädd att det inte ska tas emot på rätt sätt om man berättar. Och sen är det ju så svårt att sätta ord på upplevelser av det här slaget. har själv haft liknande upplevelser under kraftiga rebirthing(Frigörande andning)sessioner. Och för mig är det näst intill omöjlgt att sätta ord på det. kram!

    • Tack Linda.Det här var ingen upplevelse jag haft på det sättet – det var en tanke som kom in i mitt huvud (som så många andra tankar) och jag kände mej ‘tvingad’ att skriva ner det. Jag måste göra det, kände jag.Detta ä’r också vad jag tror händer efter döden. Att vi återföds och försvinner ut på en lång resa någonstans i tomma intet, däremellan, tills vi glömt vårt gamla liv.Då återvänder vi som nyfödda igen.Har du tänkt på hur ett alldeles nyfött barn ser ut? Som en gammal tandlös, lealös, hårlös person. Skrynklig. Hjälplös. Den första veckan kan man se hela världens visdom i babyns ögon, tills vi börjar påverka den. Men så måste det ju vara. Ett barn utan normer mår ju inte bra, så vi MÅSTE socialisera barnet.Men alla dessa frågor tror jag vi får svar på när vi dör.Rebirthing verkar intressant.KramKao

  2. Oj, vilken intressant text du har skrivit, Kao. Men jag blir lite brydd. Är det en påhittad saga eller något som du själv har upplevt? Det skulle jag bra gärna vilja veta.Din berättelse är i själva verket i sina viktigaste delar en typisk nära döden-upplevelse (Near Death Experience = NDE). Det jag finner extra intressant är att du kopplar samman NDE med ett barns födelse. Faktum är att du är inne på något synnerligen intressant. Nämligen att NDE kanske är en form av återupplevelse av den egna födelsen. En återupplevelse som kan bero på att koldioxidöverskott och syreunderskott måhända slår ut den mer avancerade vänstra hjärnhalvan, varvid höger hjärnhalva ges tillfälle att, för en kort stund, släppa fram sina preverbala minnen.Med preverbala minnen avser jag minnen från fosterstadiet och de första levnadsåren. Det är nämligen först när språkcentra i vänster hjärnhalva är tillräckligt mogna som vi har medvetna minnen från vår egen uppväxt. Dvs medvetna minnen går hand i hand med vår språkliga utveckling. Så det är först i 2-3-årsåldern som vi har medvetna minnen. Dessförinnan är alla våra minnen undermedvetna/omedvetna.Jfr hur det i slutet på 1980-talet gjordes en undersökning som visade ett samband mellan att ha fötts med navelsträngen virad runt halsen och att begå självmord genom att hänga sig i en snara. Min förklaring till detta egendomliga samband är att här har vi att göra med ett undermedvetet minne av preverbal typ. Ett minne som vi som vuxna (= i det verbala stadiet) inte kan sätta fingret på. Men lika fullt ett minne som styr och påverkar vårt liv.Så, för att knyta ihop min tankegång nu, kanske innebär en NDE-upplevelse att man återupplevelser sin egen födelse, en färd genom en trång kanal/tunnel (= livmodertappen och vagina) fram mot ett starkt ljussken och där i detta starka ljussken (som råder i förlossningsrummet) tas fostret emot av ett ljust väsen, en barnmorska. Så berätta gärna, Kao, om din berättelse är enbart fiktiv eller om den bygger på något självupplevt.Och stort TACK för en stark läsupplevelse! Nu är klockan förbi midnatt, ser jag. Spöktimmen har alltså slagit. Då är det säkrast att dra sig tillbaka till sovrummet. Så jag avslutar med att önska dig en GOD NATT!

  3. Nej, det är inte självupplevt. Det var en av mina flashar i form av en saga som jag fick i huvudet och skrev ner den. (Dock lite slarvigt med slarvfel.)Dina teorier om NDU är väldigt intressanta att läsa : som att åka baklänges genom livet man levt, tillbaks genom livmoderkanalen och ut i ingenstans. Kanske det är där vi befinner oss tills vi glömt vårt gamla liv och då återföds?Om du tittar på ett alldeles nyfött spädbarn (max 10 dagar gammalt) ser du en mycket gammal människa nära döden: hårlös, tandlös, rynkig, hjälplös men med en blick som om den hade all världens visdom.Jag har en form av tro, buddhistisk med att stänk av kristendom, särskilt det som handlar om Jesu liv och död. Vissa anser att man måste välja. Men varför då? Jag tror ju på det jag tror på.Ha en underbar helgKao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s