En otrolig historia, sann. Mamman höll barnet mot sin nakna hud under lång stund (den s.k kängurumetoden som även pappan kan göra). Läkarna hade dödförklarat barnet (en tvilling). Mamman och pappan pratade med barnet, smekte det…och plötsligt öppnade det ögonen – och levde. Idag är bebben 5 månader.
Läs och se själv detta fantastiska i artikeln nedan.
kaos nya lya 
De måste ha gjort fel som dödförklarat…
Det är märkligt vad kärlek kan åstadkomma, tänker jag när jag läser artikeln. Om läkarna gjorde fle eller ej vet jag inte, men jag tror att ”kängurumetoden” gjorde att barnet fick livsgnistan tillbaks.Kao
mirakel, tänk vad närhet och kärlek kan göra./ K
Precis så tänkte jag också när jag läste artikeln. Underbart!Barnet fick livsgnistan tillbaks.Kao
Men fy för den lede vad fruktansvärd obehaglig upplevelse för dom.Tur att hon höll honom så länge.Kram/Pluppisen
Jag tycker det är en underbar historia. Här ser man vad kärlek och ”kängurumetoden” kan göra så barnet fick livsgnistan tillbaks.Kram till dej 🙂
Vilken solskenshistoria.Vad fint du plockade fram denna.Ha det så bra Kao
Visst är det underbart att läsa vad kärlek och närhet kan göra, så livsgnistan återvänder :-)Kao
När jag jobbade som uska på Barn 4 för 5 somrar sedan så körde vi den metoden….mamma och barn , hud mot hud…hjärtslag mot hjärtslag…tala om effekt!!!
Jobbade en sommar på BB och såg hur fantastiskt det fungerar. Precis som du skriver.KramKao
Barn 4= prematur…är så van att skriva så…
Fattar ;-)Ha en fin kvällKao
Wow Kao, TACK för att du la ut det här!!!, för det är ju sååå viktigt att sprida informationen om att hud-mot-hut-kontakt och kärlek kan göra mirakel.Här är en till likadan story, som jag faktiskt länkade till på Facebook så sent som i förrgår : Parents ‘Last Good Bye’ Saved Their Baby’s Life, http://www.growingyourbaby.com/2007/12/07/parents-last-good-bye-saved-their-babys-life/ Jag har själv , ända sedan jag fick mitt första barn (just idag , 27:e augusti, är det 39 år sedan) propagerat för hud-mot-hud-kontakt med bebisar.Och har förstås skrivit några blogginlägg om kängurumetoden. Här är ett:http://blogg.aftonbladet.se/15613/2009/05/1201103kram!
Hej LindaKärlek ÄR ett mirakel. De starka känslor mamman och pappan sände till bebben under de 2 timmar de höll och pratade med den, fick den att börja leva igen! Har läst om sånt förr och ska kolla dina länkar. Tack för tipset.Kram på’re
Jag lyckades googla fram den här nyheten på engelska, och la ut länken i Facebook-gruppen Leaving A Baby´s Umbilical Cord To Stop Pulsating (Delayed Cord Clamping) http://sv-se.facebook.com/delayedcordclamping?ref=tsOch det blev stor succé :-))) Stort tack för att du la ut den!!!
Jag har inte facebook men ska kolla om jag kan läsa artikeln ändå.Tack för tipset.
Har läst båda länkarna. På den övre gick det också att kommentera, men tyvärr inte på Facebookinlägget 😦
Vilken solskenshistoria!! Det gläder hemihjärtat!!Hemikramar ♥
I 2 timmar höll hon barnet.Visst är det underbart:-)?Kram,
Jag har hört att något liknande har hänt en premis i Uppsala. Barnet dödförklarades men efter någon timme upptäckte personal att det andades. Jag tror inte att det är så ovanligt just med prematurer, men det är ju alltid kul när det går bra 🙂
Läste en länk jag fick av A-Linda (se kommentaren ovan) från USA, där man berättar om liknande händelser. Särskilt i fattiga länder, där man inte har alla övervakningsapparater, där sker det titt som tätt :-)Ha en fin dag.Kao
Helt otroligt! 🙂
Ja, det är vackert och rörande och visar att man inte ska släppa ifrån sej barnet till förlossningspersonalen. Bara för att de säger att barnet är dött. Kärlek och småprat kan väcka dem till liv igen – och kängurumetoden. Man visar då hur önskade och älskade de små liven är och börjar leva igen.CiaoKao
Får läsa en annan gång, är bara in lite snabbt för att säga hej. Var så länge sedan jag var här.Är här ibland nu bara så jag vet inte när jag är tillbaka.Men kommer åter.Ha det fintKram
Hejhej. Har bo0ckså varit dålig på att skriva i sommar.Men varkenn inlägget eller länken var längre än att du skulle hunnit läsa igenom det och skriva en kommentar på samma tid.Upp till dej.Vi hörs.Kram
Denna nyhet fascinerade mig också. Den var faktiskt orsaken till varför jag skrev min egen bloggartikel om skendöd.Bebisen var felaktigt dödförklarad av läkare. Uppenbarligen finns det en enorm livsvilja hos små för tidigt födda bebisar. De kämpar bokstavligt talat för sitt liv och vägrar att ge upp i första taget. Det omvända kan man bevittna hos väldigt gamla människor, som tappat lusten att leva vidare. De riskerar att dö nästan alltför lätt. Jag minns detta på min egen pappa som var 95 år gammal när han dog. Så länge jag kämpade på med att stimulera honom och ge honom livsglädje, var det som att han också kämpade och försökte hålla sig kvar i livet.Sedan när jag i samråd med sköterskorna kom fram till att nackdelarna med att förlänga hans sängbundna liv nog övervägde fördelarna med att låta honom leva vidare med den usla livskvalitet som stod till hans förfogande, stod det inte länge på förrän han somnade in för alltid. Min pappa måste på något vis ha känt att jag hade givit upp, och då var det som om han också gav upp. Mindre än en vecka senare, efter att jag tog det beslutet, avled han tyst och stilla i sömnen.
Detta har hänt flera gånger förr, särskilt i fattiga länder där man inte har tillgång till vård med alla sladdar och apparater. ”Kängurumetoden” är välkänd.Det var gripande att läsa om din pappa. Men de förstår, de har en inituitiv känsla av att de börjar ligga andra till last och att livet inte blir bättre än det är. Jag har arbetat många år inom vården och med egna ögon sett hur patienter gett upp och dött på bara ett par dagar, från att ha varit uppegående.Kul att du tittade in, Helmer.Kao
Tillägg till HELMER: De som gett upp och dött på bara ett par dagar kan t.ex vara de som fått ett besked om icke behandlingsbar cancer och inte tycker det är någon mening att kämpa.Dessutom hade jag 2 väninnor som båda hade cancer, men avbröt sina behandlingar i förtid, då de visste att det bara var att förlänga sitt lidande. Båda var runt 45 år.
Helt klart kommer jag att titta in här fler gånger. Det som du skriver i dina bloggar – eller som här i kommentarsdelen – innehåller substans. Ett innehåll som berikar läsaren på flera olika vis. Fast det är klart. Är man som du 106 år gammal, då har man sannolikt hunnit samla på sig en massa livserfarenhet. *blink*Dessutom förefaller du vara en kvinna som inte bara tänker ytliga tankar utan även gillar att dyka ned i tankedjupet emellanåt utan att rädas. Detta gör dig till en relativt sällsynt varelse i Vår Herres hage. Vilket är bra; jag för min del försöker undvika så kallade dussinmänniskor både här på webben och IRL, ty de är vanligen bara kapabla till kallprat eller kafferastsnack, något som jag kan både ha och mista.
Jo, min höga ålder ger mej nog en del fördelar på olika sätt :-)Jag blir glad av den fina cred jag får av dej här. Det är sant: de flesta, eller i.a.f många, tycks inte bry sej om annat än ytliga saker. Det är förvånande hur dålig allmänbildningen och förmågan att gå ner på djupet i en diskussion är hos alltför många människor.Vanligt kallprat är inte heller min grej.Vi hörs. // Kao