Då Var Jag Nära Att Dö //Kao

 

(Karon Tempel, Phuket, Thailand. Templet är mycket vackrare inuti. Bild: Bing)

——————————————————-

Det har hänt mej flera gånger i livet att jag varit nära att dö. Det här är en av gångerna och hur jag tänkte efteråt. Jag hade just varit och fikat strax till vänster om templet med några nyfunna vänner och skulle ta en tuktuk tillbaks till min bostad.

I gatan finns hål i olika format och storlekar för att vattnet ska kunna rinna ner där under regnperioden. Har gått över såna hål massor med gånger, man tänker inte ens på dem.

Templet ligger i en kurva och jag hade bra styrfart ut mot gatan för att vinka till mej en tuktuk som just kom åkande då jag fastnade med foten i ett regnhål, som passade min fot exakt. Jag föll framstupa och tog emot mej med båda händerna  och näsan ett par centimeter från asfalten(var dessutom opererad i axeln bara några veckor innan, så även det kändes rejält).

Tuktuken, som precis svängde in för att plocka upp mej: jag kände vinddraget i håret och det var bara någon centimeters marginal att han hade kört över huvudet på mej. När sånt här händer i Sverige går folk i allmänhet bort och tittar med äcklad min på en, som om man vore full. (Precis som om man inte ska hjälpa en full person som råkat illa ut!)

Men här strömmade det till thailändare med sjukvårdslådor och alla skulle hjälpa mej. Benet satt som i ett skruvstäd upp till halva vaden, men efter mycket lirkande fick jag upp det.

På insidans fotknöl strömmade det blod. Ett stort köttsår som än idag är blåtonat. På höger sida hade jag ett jätteskrubbsår på c:a 10 x 20 cm, samt skrubbsår på handflatorna. Jag blev mycket väl omhändertagen där mitt i gatan i den brusande trafiken, tuktuken väntade på mej  och jag tänkte med  kärlek på det underbara folket som tvättade mina sår och frågade om det gjorde ont.

Det var inte MENINGEN att jag skulle dö då. Det handlar inte om ödet, slumpen, tur  eller tillfälligheter. En Högre Kraft ville att jag skulle leva och jag räddades genom att inte ha fallit en centimeter längre framåt. Då hade jag varit död idag.

Vad tror du på? Ödet? Otur? Tillfälligheter? Slumpen? Hade Ödet funnits hade  allas liv alltså varit utstakat. Även ens död.  Hemska tanke.

10 svar till “Då Var Jag Nära Att Dö //Kao

  1. Usch, vad hemskt. Jag rös när jag läste din berättelse. Tur som sagt att det var i Thailand och inte i Sverige detta hände, då hade du väl suttit fast där än. Människor tar bättre hand om varandra utomlands, här hemma saknar vi den där känslan.
    Jag har varit nära döden ett par gånger, den värsta var på operationsbordet då jag fick i mig kontrastvätska. Vilken jag tydligen inte tålde! Då såg jag faktiskt tunneln som många pratar om. När jag sen vaknade upp så lyste det en lampa jätte starkt på mig och jag såg en människa, jag kom ihåg att jag tänkte; är det såhär det ser ut här. Så rent!

    Jag tror nog på ödet, det var inte meningen att jag skulle dö där och då. Hade jag fått i mig kontrastvätskan utanför operationssalen så hade jag strukit med! Det gick så fort när min kropp reagerade.
    Ta hand om dig
    MaratonDonnan

    • @ Maratondonnan

      Allt gick så fort att jag inte hann bli rädd förrän jag kom hem till mitt rum. Då kom tankarna. Jag tackade min Högre Kraft att jag överlevde situationen med ”bara” stora köttsår och skrubbsår.
      —————-
      Intressant att du såg ”dödens tunnel”. Alla som har gjort det brukar få en stor portion ödmjukhet inför livet efteråt. Ibland en slags tro också. Tacksamhet. Ytterst sällan att någon känner rädsla för det som hände, mera en slags längtan att gå in in tunneln och besvikelse att komma tillbaks. Många har berättat det.

      Ta hand om dej du också. Nu ska jag ta mej till sjukgymnastiken. Har inte sovit en blund på hela natten. Ibland blir det så, så nu är jag jättetrött, har kommit in i ”andra andningen” och gjort massor med nytta idag.

      Vi hörs
      Kao

      Ibland kan de på sjukhuset inte veta vad man tål eller inte, om man aldrig provat det. Som du säger: du hade tur som var under händerna på proffs.

    • Liknande har hänt förr, men inte just i trafiken. Ska berätta om en annan händelse, som är typiskt för detta jag menar med ”en inre ‘röst’ utan ord” som får mej att stanna till av okänd anledning och därmed lyckats behålla livhanken. // Kram på’re säger Kao.

  2. -Jag vet ju inte precis om svenskarna hade varit så passiva när du föll, men hur som; så nära döden som du var, har jag inte varit på 20 år. Den gången, när jag vaknade upp ur den djupa sömnen på sjukhuset och fick permission, så att säga, att besöka mina vänner, så upplevde jag en märklig känsla av ”sorg” när de grälade, mina vänner, med varandra. Det avtrycket hade dödens närhet på mig.

    -Livet är dyrbart, spill inte bort det på att gräla om smått, det är vad jag ”lärde mig” när jag stack foten i Lethe, dödens flod.

    Du lever, Kao, ännu långt från Kaos.

    Chiao (uttalat som Iddy Izzard)

    • @ PORTOLANSEGLAREN

      När du träffade dina vänner och de grälade och du kände sorg, tror jag att det var för att du efter din sjukdom (skada?) kände en tacksamhet och ödmjukhet inför livet du kanske inte kände förut.

      Man tar alltför lätt såna händelser och kallar det ”tur” eller något liknande. Eller Ödet. Som du skriver fattar man först vid såna händelser hur dyrbart och skört livet är och att det kan ta slut precis när som helst. Därav ödmjukheten man får till skänks. Det är inte bara av sjukdomar man överlever, men av annat som händer i livet. Det jag har skrivit om.

      Jag har också varit nära döden i en sjukdom, men nu väljer jag att berätta om annat. Men det var pricken över i det du skrev. Varför grälar folk om småsaker när vi faktiskt är friska och lever?

      Tror det är vi som varit så nära dödens käftar som som en gåva från Högre Ort SER detta och behåller dem som dyrbara erfarenheter. Behåller dem i våra hjärtan och kanske lever ett bättre liv rent psykiskt/mentalt/känslomässigt efter det.

      Det är så jag också känner, även om jag inte är någon perfekt person, kommer aldrig bli, vill inte heller bli.

      Vi lever och tacksamheten och ödnmjukheten har gett oss ovärderliga erfarenheter.
      (Ursäkta eventuella upprepningar)

      Cura, ut valeas
      Kao

  3. jag är inte troende känner inte tacksamhet den rena livkänslan är nog stopp det territorium jag utforskar är i grund och botten jag själv stopp jag är glad att du överlevde stopp

    • @ PORTOLANSEGLAREN

      Min tro är inte den där jag är invallad bland andra får och måste göra och tro exakt som dem. Ha en ‘herde’ (präst) som vallar mej. I en byggnad avsedd för ändamålet: att lyssna okritiskt.

      Min tro är en fri tro på en Högre Kraft som får allt att fungera. Från hela universum till minsta lilla kryp i naturen och människors inre och yttre liv. Kort förklarat. Till detta hör att ständigt utforska mej själv, mitt inre, mina syften och mitt förhållande till andra människor och Livet.

      I och för sej vet jag inte om det var särskilt VIKTIGT att just jag överlevde, det finns så många som har ett helvete här i världen och plågas ihjäl av svält, krig och tortyr. Men jag känner den här tacksamheten att just lilla jag fick den gåvan att få fortsätta leva.

      Ciao
      Kram
      Kao

      Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Även nu när jag inte alls har det särskilt bra och är sjuk, kroniskt. Smärtor 24 tim/dygn.

    • @ KYRKIS
      Haha. Det var ett fantastiskt sätt att beskriva det på. Så är det, men Gud höll sin skyddande hand över mej då. Det är jag säker på.

      Kao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s