Ska berätta om en man, Ruben, som jag lärde känna i slutet av 90-talet /början av år 2000 (men jag hade sett honom härja omkring i stan som den pundare han var, i många många år innan dess.).
Jag intervjuade honom inför en uppsats jag skulle skriva och han gav mej, när han levde, fria händer att berätta om hans liv. När jag intervjuade honom hade han varit nykter och drogfri i ett år. 8 år fick han av ett gott liv innan han dog av sin HIV-infektion han dragit på sej under missbruket. Trots att han tog sina bromsmediciner varje dag dessa år. Han hade själv aldrig trott han skulle bli över 70 år gammal…men det blev han. Det var många som fick lära sej ett och annat av honom.
——–
Ruben växte upp i en familj som barn nr.3 i en syskonskara med 2 äldre bröder och en yngre syster. Pappan var en alkoholiserad, grym man som var portvakt i det huskomplex de bodde i. Ruben blev slagen och åthutad både verbalt och fysiskt varenda dag han kunde minnas.
I en minimal lägenhet bodde mamman med barnen. I en annan, bredvid, bodde pappan. Där satt han och söp med sina polare på kvällarna – och gick sen in och öste sitt missnöje med sparkar och slag över fru och barn i den andra lägenheten när han kände för det.
Värst utsatt blev Ruben. Han hade inga kompisar i skolan, var mobbad och även hemma. Av syskonen och av pappan. Det är inte så svårt för oss andra att förstå vad detta barn gick igenom.
Dyslexi var inte känt som begrepp på 40-talet när Ruben växte upp. Han kallades ‘fem-femma’http://sv.wikipedia.org/wiki/Femfemma
En dag då Ruben var på väg hem genom parken efter skolan ropade några äldre killar (runt 10 år) till sej honom och bjöd honom att sniffa TRIKLORETYLEN = TRI.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trikloretylen
Det blev vändpunkten för den olyckliga då 9-årige Ruben. I sniffandets dimmor fann han ro i sin själ – och gemenskap. Han behövde inte KÄNNA något längre och där blev han fast i många år. Inget fick komma emellan honom och den känsla ruset gav honom.
Detta var i slutet av 40-talet/början av 50-talet. Att få tag på TRI var inte särskilt svårt då . Alltid fanns det någon äldre som kunde köpa ut. Eller så gjorde man inbrott för att få tag i det. Barnavårdsnämnden (som inte hade gjort ett dugg vettigt för dessa ungar, tvärtom var de repressiva i sitt handlande) drog öronen åt sej och Ruben och hans kompisar blev utredda, släpptes och fortsatte sniffa.
På den tiden var det många jazzmusiker (och folk som måste vara vakna på natten pga jobbet) som missbrukade amfetamin (Ritalina). http://www.peterularsson.se/mer-fakta-kring-adhd-ritalina-concerta-och-strattera/ Det tog inte lång tid innan Ruben och hans vänner fann även den drogen och nu var det den som gällde!
Det är ett kapitel för sej hur lätt det var att få tag i drogen -och VARFÖR det var så lätt jämfört med i andra länder på den tiden…ska ta det i ett annat inlägg.
När Ruben var 17 år hamnade han för ANDRA gången på fängelset Långholmen i Stockholm. Anklagad för narkotikabrott, och en liten 5-årig pojkes våldsamma död av misshandel och svåra sexuella övergrepp av ‘fler än tre personer’, som det står i domen…( Ruben klarade inte av att berätta för mej om det här, han storgrät när jag nämnde det och jag ville inte pressa honom, jag förstod ändå…och det var nästan 55 år sen det hade hänt då.)
Han fick diagnosen PSYKOPAT, naroman, femfemma, våldsam – obildbar . Han blev straffriförklarad. Här är ett annat exempel på en straffriförklarad person – och vad detta innebär http://www.sala.se/Startsida—Turistbyran/Om-Sala/Sala-ligan/
På Långholmens fängelse http://www.expressen.se/kultur/barbro-alving-dagbocker–brev-1927-1959/blev Ruben undersökt på längden och tvären. Det enda han själv ville var att komma ut så snabbt som möjligt och ta amfetamin (som numera krossades till mjöl, blandades med citronsyra och annat – och silades upp med en kanyl genom en bomullstuss – för att sedan skjutas in i en ven) och få fortsätta sitt liv med de vänner som inte dött under resans gång av olika anledningar. De levde verligen ‘on the edge’ i samhällets utkanter.
Ruben fick välja: Han var ju en ung, notorisk förbrytare och missbrukare och ‘femfemma’, ett uttryck som fortfarande användes då han var 17 – sterilisering (för att inte föra sina gener vidare) eller internering på Långholmen var valet. http://www.svd.se/kultur/understrecket/anstaltssverige-banade-vag-for-steriliseringar_72521.svd
Ett fruktansvärt val för en 17-åring, som bara ville ut och få den kick som gjorde att han kände sej någorlunda hel som människa. Ett visserligen falskt stöd i livet, men vad hade han för val just då?
Aldrig var det någon som såg ‘barnet’ i 17-åringen. Att han hade lidit sen den dag han föddes föresvävade aldrig myndigheterna. Att få någon hjälp mot det ursprungliga lidandet fanns inte då, och liksom nu behandlade man problemet (alltför ofta) i stället för orsakerna till det. Vilket naturligtvis fick problemet att fortsätta och Ruben och hans offer att göra detsamma.
Han valde steriliseringen, utan att fatta vad det skulle leda till senare i livet och han blev impotent på kuppen!
För att göra en mycket lång historia lite kortare så levde Ruben i årtionden som hemlös och under stort tryck av samhället/polisen den största delen av sitt liv, eftersom hans främsta syfte var att slå i sej amfetamin och stjäla pengar till sitt missbruk. Under resans gång drog han på sej HIV. Han gifte sej med en svårt psykiskt sjuk(paranoid schizofreni), prostituerad kvinna och tillsammans fann de något som var bättre i livet:
Genom en bekants bekant hittade de NA (anonyma narkomaner) och AA (anonyma alkoholister). Paret började ta de mediciner läkaren ordinerade och fick så småningom en liten fin tvåa utanför stan. De skötte sej och umgicks med andra medlemmar ur NA och AA. Inte en enda gång tog Ruben (eller hans fru) återfall i missbruket. Han hade äntligen funnit sin rätta nisch i livet!
När Ruben varit nykter och drogfri i ett år gjorde jag intervjun med honom inför min slutuppsats på min utbildning. Den intervju som ligger till grund för det jag skriver nu. Vi blev vänner och jag träffade honom många gånger efter intervjun gjordes.
Ruben fick 8 år i nykterhet och drogfrihet och han hade många vänner och hjälpte många andra personer till ett bättre liv. Han var en riktigt god vän och kamratstödjare, verkligen INTE en psykopat, det kan jag garantera! I stället en mjuk och empatisk lyssnare.
Ruben njöt av dessa nyktra och drogfria år och det arbete han gjorde för andra som haft ett liknande liv som han själv. Han beklagade bara att han aldrig fick möjligheten att skaffa egna barn.
72 år gammal dog han i sviterna av sin HIV. Hans fru lever kvar, omgiven av personal från psyket och socialen som ser till att hon kan leva ett hyfsat liv. Vad jag vet i nuläget.
Intervjun med Ruben i januari år 2000 var det starkaste jag upplevt och det blev många tårar och kramar. Jag glömmer ALDRIG den mannen. Han dog 2007.
R.I.P, Ruben!
kaos nya lya 
– Det är inte händelserna i ett liv som ger livet kvalitet utan hur man lever sitt liv. Figuren i fråga dog inte som en tändsticka i vasken och det är det glädjande i din berättelse.
Näe. Han dog med högburet huvud och en varm själ, över en utsliten kropp och ett helvetiskt liv…utom de sista 8 åren i sitt ändå rätt långa liv då han hade ett förhållandevis mycket bra liv. Älskad av många. Saknad av ännu fler.
Kao
Jag har träffat livsöden så extrema att jag inte kan beskriva dem utan att de försvinner bort genom mina ord. Konsten är större än livet.
Yours
Så sant! Det är mycket svårt att beskriva Ruben och ge honom den erkänsla och rättvisa han ska ha som person. Man fastnar lätt i de gamla gräsligheter han utsatte andra för. Men å andra sidan har han suttit av straffen flera gånger om (även om inte just STRAFFEN gjorde honom till en bättre människa..Sen har ju även han själv lidit oerhört mycket med sina offer, efter att han vaknade upp som människa efter alla år. Så han har nog gjort vad han har kynnat.
Tack för att du fattar.
,Kao
Tack för att du delade detta med oss, det var starkt att läsa och det berör själen…
Hemikram
Tack själv. Det finns så många detaljer i denna berättelser som behöver berättas. Men det skulle bli en hel bok om jag försökte.
Ha en fin helg
Kaoskramar
Tack, där kom den jag har väntat på. Jag ska smälta det och se om jag vill kommentera ytterligare.
Men en sak vill jag ha sagt redan nu. Genast jag läste att han fick diagnosen psykopati ruskade jag på huvudet och tänkte ”så djävla inkompetent”. Och så avslutar du med att han inte var psykopat. Nä, jag kände det ju direkt!
Kram!
/Skvitt
Ett ‘bevis’ på hur fel allt var förr inom vård/kriminalvård – och hur fel det fortfarande kan vara. Inte minst i nutid då det handlar om Anders Behring Breivik….
Vad vet en ‘expert’ som inte ens känner sej själv, kanske?
Kram t-baks
Kao.
Jag var på väg att skriva om experter, handläggare, socialsekreterare, myndighetspersoner osv och deras kompetens. Teoretiskt kan den vara allt mellan sisådär och till excellent, men oftast bara måttlig.
Men det är inte det värsta.
Värst är att de faktiskt inte förstår sig på de sociala miljöer deras klienter har vuxit upp i och alltjämt lever i. Själva kommer de ju nästan uteslutande från välfungerande småborgerliga hem med välfungerande ekonomi och trygghet. Och så tror de att de vet allt när de egentligen inte vet någonting om vad som för dem faktiskt är en totalt främmande kultur med helt andra värderingar och synsätt som nöden har skapat.
Jag var på väg att skriva om det, men jag lade ned det. Det finns för mycket att säga. Framför allt hur de ska kunna överbrygga kulturskillnaden och kunna hjälpa istället för att stjälpa klienten. Det handlar om arbetsmetodik och samtalsmetodik (framför allt om hur man ställer frågor och varför).
Jag lade ned det därför att det blir för omfattande om det inte ska bli för mycket av generalisering.
Kram!
/Skvitt
AHHH! Perfekt! det var vad jag ville att någon skulle skriva! Tack för det.
Frånvaron av egna svåra upplevelser (MÅSTE inte vara så, dock, men är det alltför ofta) gör att folk med enbart teoretiska kunskaper ska handlägga våra i samhället svagaste personer – barn och psykiskt sjuka. Detta ger genast klienten en underordnad roll, och denna ser bara näsborrarna på experterna, Ur ett grodperspektiv. Och det är fruktansvärt hur man dividerar om diagnoser över huvudet på dem det gäller! Det var EN av anledningarna till att jag tog upp detta ämne.
Kram
Kao
@ SKVITT
……så jag fattar att även du ruttnat på att försöka förklara dessa skeenden i djupare form…men vi borde kanske göra det ändå? Lite i taget. Du har ju ett bra bibliotek om psykopater på din blogg och vi kan gemensamt utöka detta med kunskaper vi verkligen har. Inte vad vi tror.
😉
Kao
…och jag vill givetvis tacka dej för en viktig kommentar i ämnet och som jag tar till mej i allra högsta grad, SKVITT.
Märker att detta är din hemmaplan och att du är kunnig och inspirerad. Det styrker även mej.
Ciao
Kao
För att undvika att klienten hamnar i ett underläge borde ett samtal inledas med några frågor:
Hur ser din situation ut?
Hur skulle du önska att den istället såg ut?
Hur kom det sig att det inte blev så som du helst skulle vilja ha det?
Vad behöver du göra för att lyckas bättre att nå dina mål?
Vad står i vägen för att göra detta?
Vad tycker du att vi kan göra tillsammans?
Utifrån detta kan sedan socialsekreteraren tillsammans med klienten skissa upp en individuell handlingsplan där de inte bara är överens utan båda spelar på samma planhalva för att uppnå ett gemensamt utarbetat mål.
Vem är då i underläge?
Antagligen båda därför att de spelar mot samma motståndare, regelverket och myndighetens budget.
Men den största vinsten är att klienten känner sitt eget ansvar, utan att detta måste sägas på ett nedsättande sätt: ”Du måste ju anstränga dig lite själv också!”
Klienten kan inte med detta arbetssätt lägga allt på socialsekreteraren och sedan blir förbannad på denne därför att det inte blev så bra.
Lär man ut detta?
/Skvitt
Kram!
/SKvitt
Jag behöver inte ett bibliotek om psykopati, det räcker med att jag kan deras sätt att tänka. Jag kan störningen i grunden, utan och innan.
Jag hänvisar ju oftast till psykopati.se därför att den siten är skriven av personer som uppenbarligen också begriper hur psykopater tänker. Den är underbart fri från teoretiserande som ingen har någon egentlig nytta av.
Jag tror att teoretiserande siter om psykopati skrivs av sådana som egentligen inte begriper sig på psykopater och därför bygger sina utsagor på teoretiskt och experimentellt material.
Kram!
/Skvitt
Är det månne min gamla goda vän S-O från AB-bloggen som du menar? I så fall kan jag berätta att hans släkt och jag är vänner sen flera år tillbaks.
Du har helt rätt i att man inte ska teoretisera människors liv och leverne. Ens eget liv och (om man nu lyckats uppnå nåt och att man har gått igenom grottekvarnen själv) , lyckats bli hel igen – då kan man kanske jobba med sånt här. Nån måste ju göra det… eller också ger man fan i diagnoser helt, eftersom de kan vara missvisande och farliga för klientens hälsa:
Man låter helt enkelt bli att diagnosticera folk och i stället utgå från hur varje individ ÄR. Tror det skulle vara bättre, eftersom de diagnosinstrument vi idag har är tämligen värdelösa…för ska man sätta en stämpel i ett papper och förstöra en persons fortsatta liv, bara för att man själv som expert MÅSTE sätta en slags diagnos? Så det inte kommer en kollega efteråt och gör en annan bedömning?
Herregud! Att vara psyksjuk (eller även fysiskt) är att leva i ett slags vågspelsland där experter träta sinsemellan, och alla dessa vill komma först i mål – och ingen vill förlora. Vansinne.
Kao
T.o.m min dotter fick träffa denna man, så skruvad han än var i sitt kroppsspråk. Trots att min dotter var reserverad mot många vuxna såg hon tydligen hans själ. Tror barn kan se sånt.
Fastän hon bara var ca 7 år när han dog lärde hon känna honom. Älskade honom som person – en man alla hade varit livrädda för tidigare!
Jag skulle t.o.m kunnat låta honom vara barnvakt – men INTE hans fru, dock….
Nu fattar jag inte: ”Är det månne min gamla goda vän S-O från AB-bloggen som du menar?” Hur kom han in i bilden? Han teoretiserar inte och jag tvivlar på att han skriver psykopati.se (http://www.psykopati.se/16914064).
Diagnoser är ett absolut måste, men det krävs att de blir rätt. Det finns inget motsatsförhållande mellan att sätta en diagnos på någon och utifrån den sy ihop en terapi OCH att bygga denna behandling på något som behandlaren och patienten gemensamt har kommit fram till. Tyvärr försummas den senare delen helt eller delvis inom psykiatrin. Få patienters innersta önskan och behov är kända för personalen därför att personalen inte vet hur den ska närma sig patienten för att komma den under ytan.
Frågorna i min kommentar ovan lämpar sig alldeles utmärkt för bygga förtroende och komma vidare med realistiska mål i alla de fall där patienten har hyfsad kognitiv förmåga.
Skillnaden i behandlingsresultat mellan de som ser patienten som den värdefullaste resursen i ett team och de som ser patienten som något som måste behandlas är betydande. Gissa vilka som har framgång och vilka som inte har det? 🙂
Kram!
/Skvitt
Klart dignoser behövs! Jag brainstormade lite för mej själv här :-). Precis som (jag antar) du säger är iakttagandet och det genuina samtalet och intresset för klienten det man ska bygga en diagnos på. Inte teoretisera experter i grupp. Alltför ofta tycks klienten komma i andra hand. Man bygger en diagnos över huvudet på den det gäller. Att komma klienten in på djupet verkar inte vara av största intresse för många behandlare. Klart är vilka behandlare som når det bästa behandlingsresultatet.
Men hur lätt är det att komma en psykopat under skinnet, utan att själv bli manipulerad? Inte så många klarar det. Psykopaten vill inte ge något och älskar att förvilla och förvirra. Det är som en rolig sport för denne. Man måste ge något tillbaks, få personen att i.a.f tro att denne fått något. Annars blir det svårt. Är det en klient med narcissistisk p-störning blir det ett jäkla tjafsande och denne kan kräva bästa behandlaren i landet 🙂
Kram // Kao
En diagnos ska alltid kunna ställas av en kvalificerad yrkesman. I de fall du här tar upp psykiatriker (psykisk sjukdom) och psykolog (personlighetsstörning). Dock finns atypiska fall där en diagnos är svår att ställa. De riktigt typiska fallen av schizofreni kan till och med en lekman nästan omedelbart ställa diagnos på om den har den allra mest basala kunskap om vad som kännetecknar sjukdomen.
Psykopati är det annorlunda med. Först och främst är det inte en sjukdom, det är en personlighetsstörning. Därmed följer också att den inte kan behandlas vare sig med kemoterapi eller annan terapi. Psykopater vill inte ens vara annorlunda än de är. De tycker att det är en tillgång att slippa känna empati och ett nöje att dupera och manipulera, samt lura andra och sko sig på och ej sällan skada dem på olika sätt.
Personlighetsstörningsdiagnoser ställs av psykologer, inte av psykiatriker.
Det går, som jag har sagt tidigare att ställa en ganska säker diagnos på en psykopat utan att vara utbildad psykolog. Man ställer bara frågor som endast kan besvaras av den som har ett fungerande känsloliv. Men man måste vara uppmärksam när man lyssnar därför att de flesta psykopater har en inlärd kunskap om mycket som har med känslolivet att göra och rabblar upp sin läxa när man frågar.
Men inte sällan kan de avslöja sig.
Tänkt exempel, fråga till psykopat: ”Har du varit förälskad någon gång?”
Svar: ”Ja!”
(Här kan man visserligen minst lika gärna få svaret ”Nej!” och då talar psykopaten med all sannolikhet sanning.)
Nästa fråga: ”Hur kändes det?”
”Bra!” (Observera, ett svar som inte säger ett smack!)
”Men hur kändes det i kroppen?”
Ett högst sannolikt svar: ”Jag kände mig kåt!”
En normal människa svarar säkert att hjärtat bultade och en lyckokänsla som var översvallande infann sig, etc. Men en psykopat förnimmer ju inte sådant och kan bara säga det om den har läst eller hört att det är så det känns.
En psykolog använder sig av tester och historiken som förhoppningsvis kan inhämtas från olika håll. Det kan inte vi i det dagliga livet, men vi kommer ju i alla fall så nära sanningen att vi bör utgå ifrån att vi har att göra med en psykopat och handla därefter. Till exempel ska vi aldrig lita på ett enda ord från en sådan person, inte ingå avtal, inte låna ut något till den och helst dra oss undan den och inte ha något med den att göra.
Kram!
/Skvitt
‘Been there. Done that’ – å nästan dött på kuppen. Så jag vet hur en psykopat fungerar.
Tack ändå för dina ord. Fattar att du jobbar med människor…
Men om en person (säg en psykopat) skickas till en psykolog för snack och bedömning (vilken han bara går till om han kan få ut något av det själv, eller hans existens, hans leverne hotas). Det blir en jobbig terapi som inte kan utföras av vem som helst. Om det ska vara av nytta för klienten – en nytta som psykopaten inte anser sej behöva. Han bara skrattar åt experterna. Eller försöker snärja eller skinna dem på känslor eller att terapeuten/psykologen röjer sej själv, sina privata angelägenheter. Ett drömläge för en psykopat!
När psykologen märker att en klient inte har ‘enbart’ en störning utan troligen har någon psykisk sjukdom: Skickar han då vidare personen till en psykiatriker? Jobbigt när psykologen kanske redan har ingått en bra behandlingsallians med klienten.
Jag har träffat psykopater i jobbet men aldrig har de lyckats snärja mej – men så har jag heller aldrig haft dem i just terapi. För jag VET hur det skulle gå. Trots att jag vet vad de ska säga och hur jag själv fungerar.
Kram
Kao
Kalla kriminella och forskningskritik
Brottslingar har nerver av stål, brukar det heta. Det gäller dock bara de med starka psykopatiska drag.
Det är de så kallade kroniska återfallsförbrytarna som i första hand utmärker sig som psykopater. Att dessa utför sina handlingar kallblodigt är inte bara en kliché. Det finns flera undersökningar som visar att deras alarmberedskap är låg medan de utför sina brott även om risken för upptäkt är hög!
Rent fysiskt går denna bristande alarmberedskap att mäta, såsom att hjärtfrekvensen inte ökar, eller i vart fall inte nämnvärt. Och svettning i händerna uteblir också, till skillnad från normala människor i nervösa situationer.
Psykologen Adrian Raine vid University of Southern California följde hundra 15-åriga pojkar under fjorton års tid och kunde därefter presentera sina resultat.
I gruppen fanns trettiofyra pojkar med asocialt beteende under puberteten.
Vid 29 års ålder hade hälften av de asociala dömts för kriminalitet. Resten hade blivit socialt anpassade och de hade högre alarmberedskap än den kriminella gruppen.
Raine och hans forskarstab drog slutsatsen att en högre grad av alarmberedskap fungerade preventivt mot kriminalitet!
Forskningsreultaten är på intet sätt uppseendeväckande, men slutsatsen som de drar är helt fel.
Om vi ska förstå fenomenet ur ett perpektiv som kan ge en förklaring till hur psykopater fungerar, då måste vi ha en bättre förklaring!
Psykopaters känsloliv är synnerligen flackt. Och det visar sig på många sätt. I det här fallet visar det sig rent fysiskt, ingen förändring i hjärtrytmen och inga svettiga händer!
Rädslan för att gripas av polis saknas och dessutom är brottet i sig en spännande handling, som roar dem. I så måtto kan man tala om ett omvänt känsloliv, inte bara om ett flackt!
Att de som visade låg alarmberedskap under ungdomsåren senare kom att dömas för kriminalitet hade således med psykopati att göra och den bristfälliga alarmberedskapen är bara ett symptom på störningen. Det symptomet går nu att mäta och registrera med moderna hjärnundersökningsmetoder, så som till exempel PET -scanning.
Forskarnas ikttagelse var alltså riktig, men slutsatsen var fel!
Att denna känslobrist som ger dem ”nerver av stål”, hörs klart och tydligt i P3 Dokumentär 2006-12-17, i en intervju med Lars Inge Svartenbrandt . Och det är allmänt känt att han tillskrivits diagnosen under sin långa vårdtid!
Psykopatichecklistan, PCL-r, som är framtagen av Robert D. Hare har flera punkter som skulle kunna appliceras på det som jag har skrivit om här ovan.
Punkt 7 talar till exempel om ytliga affekter.
I sin bok LÄR KÄNNA PSYKOPATEN , som är en av de mest rekommenderade svenska böckerna om psykopati, beskriver Görel Kristina Näslund tydligt och klart dessa ytliga affekter på bland annat följande sätt:
”Rädsla, ängslan, oro – sådana känslor har ofta inte psykopaten. Just därför kan han göra saker som är otänkbara för oss andra: råna en bank, förfalska en check, bedra en sörjande änka. Psykopaten har ett känslomässigt tomrum. Rädsla är förenat med hjärtklappning, darrningar, kallsvett, … men den här typen av obehagliga kroppsliga sensationer uppstår inte hos psykopaten. Därför är det mycket lättare för honom att begå brott.”
Hämtat från Psykopati.se
http://www.psykopati.se/16914070
Kram!
/Skvitt
Mycket intressant och givande, så tack för det.
Har oxå varit inne på psykopati.se flera gånger och beundrar deras arbete, om än jag har vissa invändningar mot ‘prototypen’ psykopat. Men i min berättelse om Ruben kan du själv se hur fel experterna kan ha. Det har de även nu för tiden och det kan vara föräödande för vissa att få den stämpeln – även om diagnosen är riktig i de flesta fall.
Det finns andra aspekter på varför en t.ex missbrukare begår brott än att vederbörande är psykopat. Jag känner några sen jag arbetade på ett HVB-hem, som diagnosen plötsligt ändrats på, sen de hamnade i terapi….eller ska jag tro att de tog makten över psykiatikern?
Kram
Kao
Irrelevanta frågor
Inte heller kriminalvårdens forskningschef, Martin Grann, som är ansvarig för Riksmottagningens tester, vill fullt ut försvara psykopattestet.
-Vissa av de här faktorerna, som till exempel sexuell promiskuitet som tas upp i testet, bör inte ens vara där för den har inte mätmässigt med det här problemet att göra.”
Detta citat är hämtat från SVT:s hemsida.
Promiskuitet kan ha olika förklaringar. När det gäller psykopater är det väldigt vanligt med promiskuitet eftersom de inte har känslokriterier vid val av partner. Därför har de helt andra kriterier vid sitt val, vilka inte ställer krav på trohet.
Och psykopaters ointresse för normer och regler, ringa samvete och ringa förmåga att känna skuld, skam och empati bidrar också till friheten att ”ta vem som helst” och inte bry sig om en make/makas känslor.
Därtill kommer psykopaters omskrivna charm.
Promiskuitet i sig, sett skilt från allt annat som berörs i psykopatichecklistan, säger inget om eventuell psykopati, men sammantaget har det stor betydelse i diagnostiseringen.
Att Martin Grann kan ha uppfattningen att promiskuitet inte bör vara med i ”testet” är därför en indikation på brist i förståelsen av psykopatins innersta väsen.
Påpekas bör att Martin Grann sannolikt inte är helt korrekt citerad. Att han uttalat sig enligt ovan skall altså ite tas för sanning. Därutöver bör också framhållas att PCL-r inte är ett test. Det är ett instrument för att ställa dagnos.
I artikeln sägs också följande:
”Ett test som ligger till grund för värderingen innehåller bl.a. frågor om man bytt jobb ofta, om man skilt sig och om man haft betalningsanmärkning.
En avhandling vid Stockholms universitet anser att testet baseras på moraliska värderingar och saknar vetenskaplig grund, uppger SVT:s Rapport.”
Endast den som inte förstår psykopati kan tycka att dessa frågor baseras på moraliska värderingar. Tyvärr saknas upplysning om vilken avhandling som avses och vem som har skrivit den, men författaren måste uppenbarligen ha brister i förståelsen av psykopati.
Också hämtat från Psykopati.se, samma sida.
Martin GRann är intressant, liksom Universitetets forskning.
Gällande de övriga (kriterierna för psykopater) är jag helt överens med dej.
Ciao’ å kram
Kao
Mer från Psykopati.se
”Bankrättsföreningen och Caroline Stein skriver om psykopati under rubriken GENSVAR/PSYKOPATI :
”Överläkare Johan Liljeberg anser däremot att psykiatriprofessorn Sten Levander målar bilden alltför svart när han hävdar att förändring är omöjlig före fyrtio års ålder: ‘Rättspsykiatrins förutsägelser för hur det kommer att gå för människor är så knackiga att man enligt en del studier lika gärna kunde slå krona eller klave’, skriver Liljenberg i ett fax. ‘Ett grundläggande fel är att rättspsykiatrin uppfattar sina bedömningar som för alla tider gällande. Man har ingen känsla för människosjälens plasticitet. I mitt arbete med missbrukare har jag ofta sett människor vars beteende är fasligt lika psykopaternas. Att se hur en missbrukare som ljuger och trampar på folk plötsligt blir hederlig efter kontakt med AA eller NA (Anonyma alkoholister och Anonyma narkomaner) är ett av mitt yrkes stora upplevelser’, fortsätter Liljenberg.”
Liljenbergs kritik mot rättspsykiatrins dåliga prognoser avseende risk för återfall i allvarlig brottslighet är överdriven. Men det ligger en viss sanning i påståendet. Dock beror förutsägelsemisstag inte på ”människosjälens plasticitet” och att man saknar känsla utan i stället på helt andra faktorer.
Det kan vara värt att påpeka att rättspsykiatrin har i stort sett inga renodlade psykopater eftersom rättspsykiatrins uppdrag är att vårda, behandla och om möjligt bota psykiskt sjuka människor som har begått brott och således inte kan dömas till fängelse, men till vård.
Psykopater ska däremot avtjäna straff i fängelse. Det fåtal som trots allt döms till rättspsykiatrisk vård, får vård efter felaktiga domstolsbeslut eller felaktiga undersökningsresultat, inte sällan tack vare psykopaters enastående duperingsförmåga.
Rättspsykiatrins utredningar innefattar bland annat bedömning av graden av psykopatiska drag. I vissa fall brister det i kompetens, felaktigt använda mätmetoder, oförutsägbara omständigheter, samt patientens föränderliga miljö utanför institutionen. Men den avgörande orsaken till felaktiga bedömningar av risk för fortsatt brottslighet, är att man huvudsakligen har att göra med patienter med psykisk sjukdom av psykotisk valör, vilket vanligen kräver livslång kemoterapi (medicinering med psykofarmaka) och därmed sammanhängande problematik.
När tvångsvården avskrivs upphör psykiatrins rätt att följa upp och vid behov tvångsmedicinera patienten.
Inte sällan saknar patienten insikt i behovet av medicinering och bland annat på grund av biverkningarna slutar en del att ta sina mediciner och hamnar åter i ett psykotiskt tillstånd, varvid de förlorar en realistisk verklighetsförankring och därmed riskerar att begå nya brott.
Av detta borde samhället lära och ändra lagstiftningen så att patienten i tid kan få den vård den så väl behöver, men så länge som så inte sker kommer riskbedömningarna att slå fel alldeles för ofta.
Rättspsykiatrin är medveten om allt detta, men kan inget göra.
Att tala om ”plastisk själ” hos psykopater och avse deras personlighetsstörning betyder att man har ringa förståelse för vad en personlighetsstörningen, i synnerhet psykopati, är.
Helt fel är också att lyfta fram människor med grava missbruksproblem, som på grund av dessa problem och dess följder i viss mån kan ha ett ”beteende (som) är fasligt lika psykopaternas”.
Ett beteende är en sak och personlighet är något annat.
När en överläkare inte kan skilja på dessa ting, då visar det klart att behovet av upplysning om psykopati är enormt stort.
Ett beteende ska inte uppfattas som en störning.
Ett beteende kan däremot bero på en störning, till exempel psykopati eller annan personlighetsstörning, men det kan också i vissa fall vara fråga om hjärnskada, eller ha sin förklaring i en psykisk sjukdom, eller en svåratad missbruksproblematik, droger, spelmissbruk och andra former av missbruk, med en därpå följade skoningslös vardag med omöjliga krav för den beroende, ledande till brott.
När således överläkaren konstarerar att missbrukarens beteende kan förbättras avsevärt efter kontakt med AA eller NA, då handlar det inte om en föränderlig och plastisk människosjäl, utan om en ordnad tillvaro!
Om missbruk var en personlighetsstörning skulle inga sådana förbättringar ske i nämnvärd grad.
Uttaladet, att Sten Levanders bild är en svartmålning av möjligheterna att påverka psykopaters beteende, är således i alla sina delar mycket uppseendeväckande felaktigt och måste grunda sig på okunskap om såväl psykopati som psykiatrins vardag och juridiska begränsningar.”
För att se alla länkar i detta citat och de två andra ska man gå direkt på länken här: http://www.psykopati.se/16914070
Det finns mycket mera att läsa på siten.
Till exempel ”Så funkar de” http://www.psykopati.se/16914073 och psykopatichecklistan, den bästa jag har läst tack vare att allt förklaras: http://www.psykopati.se/16914075
”Knyta ihop säcken” är ett måste att läsa: http://www.psykopati.se/25952955
Kram!
/Skvitt
Liljeberg har jag haft som föreläsare flera gånger, men jag gillar inte hans ‘härmande’ stil, som mycket liknar förakt – i mina ögon. Men har ett rätt bra grepp om personligheter och personlighetsstörningar, dock.
Det finns så många ‘experter’ som alltför lättvindigt sätter diagnosen psykopati även om det i grunden (som t.ex min vän Ruben) är felaktigt för att just beteendena stämmer. Man borde gå mer in på djupet för att särskilja en knarkande strulputte från en klassisk psykopat. SEN kan man agera! Att den senare sorten fick långa fängelsestraff stod i motsats mot de syften man egentligen hade i ett rättssamhälle, och var ett ‘andningshål’ för samhället och kriminalvården.
När personen satt inne kunde han/hon inte göra skada annat än just på anstalten. Därför väljer man den vägen. Personen var oemottaglig för vård. Jag tycker det är rätt att ta bort en sån person från samhället så länge det bara går! De övriga, som var mottagliga, var alltså inte psykopater: En hel personalstyrka kan inte ha fel så ofta, om de är självständiga tänkande varelser och inte låter sej föras in i en diagnostisk fålla och fälla av övermakten i personalgruppen. Men det ställer höga krav på personalens kunnighet och sensibilitet gällande dem de arbetar med. Självständigt tänkande som de kan proklamera för och få de övriga i gruppen att fundera över.
Ruben uppvisade de flesta tecknen på att INTE vara psykopat, men på ‘hans’ tid fanns inget intresse av att gräva mer i en persons inre – man hade sina uppfattningar klara och de grundade sej på vad han hade GJORT. Inte hur hans liv hade varit och hur han EGENTLIGEN mådde….och man missade honom och säkert många fler, liksom man gör även idag, för man ville skona samhället från folk av hans typ. Man visste inte bättre än så på den tiden.
Så länge en behandlare låter sej luras/manipuleras – eller framförallt har för höga tankar om sin egen förträfflighet och sin förmåga att kunna sätta en stämpel på folk, så kommer vi inte längre än så här. Att försöka behandla en psykopat är alltså slöseri med tid och kraft.Men man måste kunna skilja dem och de strulputtar som går på t.ex amfetamin och lurar folk. Som faktiskt är ombildbara, behandlingsbara.
Kram
Kao
Jodå, det finns ”experter” som ändå inte fattar vad det handlar om. Och om någon beter sig som en psykopat är det i sig inte skäl att ställa diagnosen psykopati! Det är DJÄVLIGT viktigt att ha det i minnet. Däremot, om man vill gå på hur de beter sig kan man ju använda diagnosen antisocial personlighetsstörning, fast jag skulle önska att den diagnosen ändrades till antisocial beteendestörning, vilket ju är mera relevant och inte säger ett skit om människan bakom beteendet och därför inte ens ska kallas diagnos utan snarare omdöme!
Ja, som du ser så håller jag stenhårt på ords betydelser!
Kram!
/Skvitt
Agree!
Tyvärr finns det behandlare som ‘är sej själva nog’ , känner en press på sej att prestera – och det får oanade földer för klienten. Ofta är det så – alltför ofta.
Det finns ju klienter som är mycket svåra att komma in på livet. Men det betyder – som sagt – inte att de är psykopater, även om det verkar så.
I terapi får man inte ha bråttom och förutfattade meningar!
Kram
Kao
Martin Grann förstår inte psykopati, men han kan en hel del, vilket inte är samma sak.
Kram!
/Skvitt
.-)
‘
Så sant! Men alla åsikter är värda att kolla upp – så m,an inte blir ‘självblind’.
Många psykopater (eller de flesta) gör ju allt för att ‘näcka’ sin behandlare. Låter man som en sådan lockas i fällan kan man lika gärna överföra snacket till en annan behndlare – för då har man ju råkat i fällan och psyykopaten har fått det övertag han/hon är ute efter.
Vem som helst kan som sagt inte ta i tu med en psykopat, men det finns de som kan.
Men hur är en behandlare själv funtad som klarar av det??? Handledning och annat stöttande i all sin ära…
Ciao’
Kao
Amfetamin kemisk formel C9H13N
Ritalin(Concerta) är Metylfenidathydroklorid har kemisk formel C14H19NO2
Visserligen så finns det vissa likheter med amfetamin, men effekterna kan mer liknas vid de man får av kokain.
Messerschimttern har talat.
De började med Ritalina och senare även spanska Bustaid, men övergick snart till rent amfetamin, min vän och hans kompisar.
Ha en fin helg.
Kao