Stroke? Organdonation? – Ett (vidrigt?) Tankeexperiment // Kao

“Han förstår inte vad jag säger”, sa B och vände sina tårade ögon mot läkaren i det lite kvava sjukrummet.

(Jag förstår precis allt! Koppla loss mig från den här maskinen och sluta ge mig så mycket mediciner! , tänkte A förtvivlat. Jag vill kunna tänka och känna klart! Eller annars dö här och nu.)

Läkaren C , som såg sig själv som en stor filantrop – tittade på klockan och kände sig, mot sin vilja, en smula irriterad.

Han hade lovat sin fru att hämta barnen på dagis och nu  måste han gå! En halvtimme hade han till sitt förfogande för att ta sig genom trafiken till dagis – och köerna var långa vid den här tiden på dygnet. Det skulle ta minst 45 minuter – förutom den tid det skulle ta att lämna sjukrummet, åka ner till omklädningsrummet på plan 1 först, byta om, hämta bilen och ta sig ut från sjukhuskomplexets snirklande bana. ‘Sen ska ungarna till sina träningar’. Han suckade.

Strokepatienterna var så många att han vid et här laget hade slutat räkna dem. DE var ju så många! Han ville bara göra ett bra jobb och han ansåg att han gjorde det, men han hade ju ett privatliv också. Tänkte han.  Och han ville INTE bli blase’, få ett slags jargong som han under åren sett att vissa av hans kolleger hade lagt sig till med. Aldrig! Men samtidigt var han och hans klinik pressad ekonomiskt. Han gillade inte att behöva tänka på sånt. Han var ingen ekonom, inte intresserad av såna frågor annat än i privatlivet. Det var inte därför han hade blivit läkare, för att syssla med såndant. Tänka på det när han planerade sina patienters vård.

En flyktig tanke på organ från en i övrigt frisk person till de yngre, som låg och väntade på nya kroppsdelar för att kunna fortsätta leva, slog honom. Den här patienten var bara 34 år och hade drabbats av ett aneurysm, ett pulsåderbråck i hjärnan. Medfött. Men symptomen var desamma som för en patient med förkalkade kärl av fel kosthållning och allmänt dåligt leverne. Men C viftade bort tanken, klappade försiktigt patienten på armen och vände sig till B.

“En person som fått stroke hör för det mesta allt man säger och förstår också, tänk på det. Men  jag tycker inte du ska ge upp hoppet. Vi får se hur det  går och får diskutera hans tillstånd”.

(Men vem frågar mig? tänkte A och försökte forma läpparna för att säga det, men hindrades av respiratorns inblås, maskinen som satt fast över hans läppar och höll hans lungor och hjärta igång. Han kunde inte röra en muskel i kroppen men tankarna var glasklara).

Respiratorn gav ifrån sig sövande, pysande ljud. B hade suttit där flera timmar, Hon hade hört talas om stroke förut. Flera i släkten hade drabbats och hon såg framför sig med fasa hur hon  skulle behöva ta hand om en tung, lealös kropp utan tal, en person med bara några kvidande ljud hon inte förstod.

“Nu andas han själv”, sa C, “det är ett gott tecken”.
———–
Efter ett par dagar kopplades respiratorn bort. Men A låg kvar som fånge i sin egen kropp, utan förmågan att röra sig eller förmedla sig  med omvärlden. Han kände plötsligt att han kunde röra sin stortå. Hans blick sökte B:s för att göra henne uppmärksam på det, men hon hade blicken på annat håll, det praktiska, och pysslade med hans lakan och flyttade saker fram och tillbaks på hans sängbord med lätt nervös energi. Hon såg inte hans lilla rörelse som det tecken på ett liv som började komma tillbaks så smått.

(Fan! Hon vet att jag inte vill ha armarna utanför täcket! Varför envisas hon med det just här och nu?, tänkte A, och varför pratar hon med mig som jag vore en idiot? Eller som om hon pratade med sig själv? Och varför har hon anisktet så jävla nära mitt, som om jag hörde dåligt?  – och vad kommer doktorn säga i morgon?).

————-

C kom tillbaks nästa dag, denna gång med ronden i släptåg. Han var stressad. Många patienter väntade på honom. Personalen slet i honom från alla håll. Alla hade något att säga om alla patienter. Personsökaren pep i ett. Dessutom ville hans chef att han skulle komma till ett möte ett par timmar senare.
“Hur fan ska jag hinna med allt? Och hur lång tid tar mötet? Vad handlar det om? Är det nödvändigt nu när vi är underbemannade på kliniken?, tänkte C.
Ett kort ögonblick ansattes han av svåra existentiella tvivel om riktigheten att alls gå den långa utbildningen till läkare.
“ Jag vill inte bli en sån där cynisk jävel!” tänkte han ilsket och fortsatte till nästa patient.

————–

“Nu har han legat här i flera veckor utan att röra sig ens med hjälp av sjukgymnastens hjälp, inte  heller försökt förmedla sig med omvärlden”, sa överläkaren, lite generat, till B. “ Alla undersökningar vi gjort på honom visar minimal hjärnaktivitet. Det vet du ju. Jag måste ställa en svår fråga till dig – det gäller en eventuell organdonation framöver. Hur tror du han själv skulle ställt sig till det? Har ni någonsin diskuterat sådana frågor?”

(A viftade på stortån och fäste blicken på B, som  nickade och tittade på C  med tårar i ögonen. A:s förtvivlan kände inga gränser. ‘ Vad är det de diskuterar? Organdonation? Min död??)

B och A hade haft så många planer för framtiden, som legat som en motorväg framför dem.

“Han skulle aldrig velat leva så här, det vet jag, sa B och A viftade återigen på stortån, men ingen såg det.

“Han är ju ung och frisk i övrigt. Det finns många patienter på väntelistor som behöver organ. Allt från bukorgan till hornhinnor och annat…”

————–
(Ett par veckor senare)

D, en 52-årig man som var svårt njursjuk, skulle nu få en ny njure. Av en levande donator. Det var naturligtvis det allra bästa alternativet för mottagaren  och donatorn skulle ju inte protestera. Inte heller känna något…. D   var hoppfull och hans familj var överlycklig för att pappan och maken  skulle få chansen nu. Innan han blev för sjuk för en transplantation . Han hade stått länge på väntelistan och läkarna var ivriga att få sätta igång operationen och ge mannen ett nytt liv snarst. D rullades ner till operationsavdelningen, där han lades på en operationsbrits bredvid A.

Alla förberedelser innan organbytet genomfördes med minutiös noggrannhet.

(“Det här kan inte vara sant! Ska jag dö nu? Ser de inte att jag lever???“tänkte A), men överrumplades av en lätt narkos som gjorde honom dåsig och sen ett snitt i övre sidan av buken, som kändes som 1000 knivhugg. Det sista han kände var hur man plockade ut organ ur hans kropp, den ena efter den andra peangen stängde av blodtillförseln för att inte förstöra chanserna  för mottagaren att få nya, pulserande organ.)

—————–

“Hans njurar gav en annan person livet tillbaks”, sa C till B “ och flera andra organ kom också till stor nytta för andra sjuka. Jag hoppas det kan vara en liten tröst mitt i sorgen“.

“Ja, det är alltid en liten tröst i eländet eftersom hans liv ändå var slut”, svarade B och suckade tungt.

Annonser

19 svar till “Stroke? Organdonation? – Ett (vidrigt?) Tankeexperiment // Kao

    • Det får man bestämma själv.

      Jag är inte för dödshjälp. Inte som det ser ut i nuläget. Det måste till mycket restriktiva regler och flera undersökningar av patienten. Det får aldrig nånsin bli så att andra ska bestämma över en.

      Det finns släktingar som vill ha arvet. Det finns läkare som vill ta organen för att hjälpa andra svårt sjuka. Det finns många aspekter på det här. Det är några av dem jag vill visa här.

      När det kommer in ekonomiska aspekter (som att det kostar att ha någon liggande i månader) blir det obehagligt…

      Det finns massor med medicinska exempel på patienter som vaknat upp efter mycket lång tid i koma och sen levt ett normalt liv.

      Ciao’
      Kao

      • Trodde att salutsatsen var: Var säker på att du har en stortå innan du viftar på den 😉

        Så väldigt många är det ju inte som vaknar upp efter en lång tids koma.
        Pengar kommer nog alltid att vara en begränsande faktor inom sjukvården.

        Nu vet jag ju inte hur organdonationer går till, men behöver man inte vara totalt hjärn eller hjärt död först?

      • Är man hjärtdöd så är man död. Oåterkalleligen.

        Många människor har däremot varit till synes hjärndöda, men vaknat till igen. Numera kan man behandla såna med kyla, som ‘stänger av’ hjärnan mer eller mindre under den tid det tar för andra organ att återhämta sej lite.

        Man använder det bl.a på vissa för tidigt födda bebisar med syrebrist vid förlossningen, barn som annars skulle drabbats av neurologiska skador för all framtid.

        Kroppen kyls ner till ca 32 grader och hjärnan ‘sover’ – är i ‘viloläge’. Då syns nästan ingen hjärnaktivitet alls på instrumenten (CT och liknande). Sakta väcks barnen när det är dags och slipper hjärnskador. (De gör det på Karolinska I stockholm, bl.a.. Kolla! )

        Så hjärnskador behöver inte alls vara slutet. Sen beror det naturligtvis på vilken typ av hjärnskada det handlar om.

        Dessutom ska inte andra personer avgöra om t.ex MITT liv är värt att fortsätta levas, bara för att jag kostar sjukvården pengar. Om jag får en svår stroke.

  1. Såg inte i texten att patienten skulle ha varit nerkyld, då förstår jag varför man inte kan vifta med stortån 😉

    Det är väl inte speciellt vanligt att en hjärndöda återuppstår?

    • Du verkar bara leta fel! Sluta med det eller sluta skriva kommentarer och göra dej lustig på min bekostnad!

      Jag skrev inte i inlägget att just den fantasiperson jag skrev om varit nedkyld. Jag berättade om en behandlingsmetod som jag hoppas utökas till att hjälpa även strokepatienter i framtiden.

      Kao.

    • Du verkar tycka att jag svamlar – men andra tycks begripa.

      Vad vet du om stroke, förutom att du kanske känner folk som har det/har haft det?

      Jag har jobbat inom vården över 30 år, så jag svamlar inte. Ofta börjar förlamningen släppa i just ett par fingrar eller tår. Eller att patienten öppnar det ena eller båda ögonen. Försöker säga något.Kanske jag skulle skrivit ”pekfingret” i stället för ‘stortån’? Eller varför inte LÅNGFINGRET?

      Inlägget är en del av dödshjälpsdebatten och att man fortfarande oftast talar över huvudet på patienter med den här problematiken.

      Trots att det finns kunskap om att patienten i de allra flesta fall förstår allt som sägs i sjukrummet så har både sjukvårdspersonal och anhöriga en tendens att agera som om patienten inta fattar någonting – för att de inte kan kommunicera p.g.a afasi. Just då.

      PLUS att jag vill med kommentarerna visa att det FINNS vägar att gå och behandlingsmetoder som reducerar skadorna betydligt efter en stroke, men ingen vill betala för den långa rehabiliteringen. Trots att det blir mycket dyrt för samhället i längden, om patienten inte blir frisk. Alltså billigare att d dör….

      Tidsaspekten är jätteviktig: den som kommer under vård inom 20-30 minuter blir oftast helt frisk. Det kan också bero på var i hjärnan proppen/blödningen sitter.

      Och du: Läs inte sånt du inte begriper. Då rör det bara till sej i skallen. Läs för att lära och strunta i sånt du inte kan eller vill begripa.

      Kao

  2. Gränserna är hårfina. Det är det som är så skrämmande både i dödshjälpsdebatten som i donationsfrågorna.

    Har skrivit inlägget om förlåtelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s