Psykiatriutredningen Och Hur Det Egentligen Blev // Kao

Börjar mitt inlägg i psykiatridebatten med att lägga in nedanstående länk, som är väldigt bra. (Läs kommentarerna där också).  Dessutom finns det andra länkar där, som går till både personal och patienter. Mycket läsvärt.

T.ex: Vad sägs t.ex om privata aktörer som dykt upp och sätter ADHD-diagnoser på löpande band, på ½-timme??? Och tar väldigt bra betalt för att sätta etiketter på folk som inte ska ha dessa? En diagnos ska alltid diskuteras med en annan fackman och det ska göras en s.k differentialdiagnosticering för att utesluta att ett problem/beteende handlar om något annat.

När pengar och omorganisationsflum blir huvudsyftet för en verksamhet som har med människor att göra kan det bara gå på ett sätt: FEL.

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/2011/09/milton-det-gar-inte-att-skylla-pa-att-det-inte-finns-pengar/

Annonser

17 svar till “Psykiatriutredningen Och Hur Det Egentligen Blev // Kao

  1. Det behövs mer pengar. ganska mycket också. Men framför allt behövs det välutbildad personal som också kan lyssna fördomsfritt och ta patienten på yttersta allvar, samt behärskar kognitiv beteende-terapi.

    Kram!
    /Skvitt

    • Helt rätt. Men när Anders Milton tillsattes som utredare var det just för att spara på den kostsamma psykvården. Då, innan den nya reformen gick igenom, fanns det gott om personal. Kanske inte lika välutbildade som nu, men de fanns där. Ibland är inte utbildning allt.

      Man kan ju vara hur välutbildad som helst men ändå inte begripa ett dugg om den man har i stolen mitt emot, e-som ens eget känslo- och själsliv inte är som det borde vara.

      Hur ska man då kunna förmedla något? Hur ska man då kunna lyssna? Det är en del parametrar som måste ‘cleara’, annars fungerar det inte.

      Psykiskt sjuka har otroliga känselspröt gällande sin omgivning. Ibland med rätta. Ibland på felaktiga grunder byggda på vanföreställningar av olika slag.

      Behandlaren måste vara såpass klar med sej själv att denna ser det och kan komma runt problemet innan en vettig behandlingsallians ens kan påbörjas.

      Kram
      Kao

      • Om man inte ser patienten som en likvärdig resurs i terapin så får man inga resultat och det kan vara en fallgrop att ha en tung akademisk utbildning om man inte begriper detta. Risken finns då att man anser sig vara den som vet, eller ställer krav på sig själv att ha de bästa svaren. Det är alltså ett psykologiskt dilemma.

        Därmed alltså inte sagt att utbildning inte är en resurs i sig, men den kommer till korta om man inte lyckas lyssna på patienten.
        Det låter så fint att patienten ska vara i centrum, men hur många vet hur de ska sätta patienten där. Fina ord och slogans hjälper inte.
        Många tror att de sätter patienten i centrum därför att de utgår från ”patientens behov”, behov som personalen har skapat i sin egen skalle utifrån sin egen idévärld och med stöd av sin utbildning, men utan att ha lyssnat på patienten och hört hur den ser på frågan om vad den har för behov.

        Inte konstigt att patienter kan känna sig i underläge, överkörda, förbisedda, osynliga, kränkta osv.

        Kram!
        /Skvitt

      • Bra, då blev saken satt på pränt, varmed också finns en uttalad fundamental kritik mot den verksamhet som dominerar all psykiatri.
        Tänk om motsvarande brister fanns inom somatiken, en verksamhet med vissa brister också, men inte så grundläggande.

        Kram!
        /Skvitt

      • Ibland tror man ju att den somatiska vården också är på väg dithän, med tanke på alla skandaler som växer fram inför våra ögon. För att inte tala om mörkertalet, som jag tror är skyhögt.

        Min vän som dog nyligen (se mitt senaste inlägg) hade cancer i urinblåsan och det hade spridit sej till flera organ. Slutligen fick han en massiv hjärtinfarkt, troligen när han sov, hans kvinna hittade honom i sängen när hon kom hem från jobbet.

        Han hade gått till Vårdcentralen massor med gånger med sina problem, men ingen brydde sej.

        Idag kan man lättare bota cancer i just urinblåsan, men det var för sent för honom. Han skulle fylla 63 i januari. Ingen ålder – men han var ju mer eller mindre arbetslös, så då vill väl vården inte satsa….Det är så det kommer bli i framtiden, A- och B-vård. En för de ‘närande’ och en sämre variant för de ‘tärande’.

        😦

        Kram
        Kao

      • Det är sedan gammalt A- och B-lag.

        Tar som exempel den kände företagsledaren, säger inget namn (men jag vet att det är sant), som hade glaukom. Det innebär förhöjt tryck i ögat, som du säkert vet. Det kan regleras med mediciner. Sjukdomen kan leda till blindhet och går inte att bota när det har gått så långt.
        Vad man måste göra är att regelbundet kolla trycket i ögat.

        När den här företagsledaren hade ”lite tid över” så slank han in på ögonkliniken. Alltid när det passade honom och aldrig på någon inbokad tid. Sådant behövde inte han, inte!
        Och när så denne företagsledare helt anmäld infann sig på kliniken så släppte genast personalen allt de hade för händer och tog genast hand om honom.
        Förvisso behövdes bara en assisterande sjuksköterska och en läkare för att ta kontrollen, så resten jobbade ju vidare med det de höll på med. Men ändå!

        Det var alltid professorn på kliniken som kom rusande och kollade ögontrycket. Övriga läkare på kliniken dög inte.

        Det var ju absurt. Skulle hela koncernen stanna om gubben hade fått vänta en halvtimme?

        Pressen kan ju inte skriva om allt. Den får ju inte ens reda på alla fall och det är säkert inte endast de värsta fallen pressen skriver om. Den måste ju få vetskap innan den kan skriva. Och sen skall det vägas in om det har ett nyhetsvärde innan pennan går igång. Så ser filtret ut.

        Mörkertalet, om du menar alla fall man aldrig får läsa om, är givetvis skyhögt.

        Man kan ju spekulera vad som hade hänt om pundare Ned Gången kom till akuten med grav intoxikering och nämnde företagsledare samtidigt sökte akut, lätt på lyran, för sura uppstötningar efter en representationsmiddag med lite vin och whiskey. Jag tror nog pundare Ned Gången fick vänta.
        Vad tror du 🙂

        Kram!
        /Skvitt

      • Vet vem du menar. Det är ett jäkla fjäsk för överheten och sjukvårdskåren gör sitt bästa för att upprätthålla detta.
        Minns också en f.d statsminister som inte alls behövde stå i kö för en höftledsoperation där det annars är 6-9 månaders väntetid i min stad. Dessa två herrar är naturligtvis bara 2 av alla övriga som får gå före. De anses väl viktigare som människor – eller framförallt i sina jobb eller ämbeten.

        Pundaren Ned Gången har inte samma människovärde i högerns ögon – inte heller den tredjedel vi pratat om tidigare.

        Jag skulle inte bli det minsta förvånad om detta system med priviligierade personer (även idrottsmän sen länge tillbaks) utökas i framtiden till ett skrämmande scenario.

        B-laget får vänta. Ibland tills döden hinner före. Precis som min nyligen avlidne vän. Han var väl ‘bara till besvär.. Precis som jag är. Men jag har hittills fått vad jag velat och behövt. Hittills, alltså…

        (Förra veckan upptäckte jag av en slump att HVB-hemmet jag jobbade på under 3 år och slutade på 2005, inte har betalt in premiepensionsbefrielse för mej, vilket de skulle gjort. Så nu har jag dragit igång hela den processen. Tycker det är rätt kul när jag vet att jag har rätt och rättigheter. Det handlar om 2% av min lön under 3 år. Det hör väl inte riktigt till ämnet, men jag nämner det ändå).

        Kram
        Kao

      • Det behöver han säkert inte. Han åker ner på såpad bana när det är dags, men ont krut förgås ej så lätt.
        🙂

        Kram
        Kao

  2. jah jag trodde att jag svarat något här ..om Milton men tydligen inte tryckt på skicka ..ok jag orkar inte skriva om ..Det har ju varit såna otroliga turer runt detta ..tänker på den tid då jag var med i RSMH inget har blivit bättre sen dess ,,,jag lägger in en länk till det här inlägget hos mej

    • Tack för det.
      Jo, det finns hur mycket som helst att både läsa och skriva i ämnet.
      Ibland blir jag nästan trött på mej själv – nyss har jag suttit ett
      par timmar och kollat på youtube om schizofrena barn …. men nu lyfter
      jag mej själv i håret och lägger bort det.
      🙂

      Kao

      • Ja, samma här. 🙂
        Man kan nog hjälpa sej själv bäst i de flesta lägen. Gärna med bistånd av någon vän som kan konsten att lyssna, så man får lasta av sej.

        Hittills har jag inte behövt kontakta psykvården för egen del, men jag lider med dem som behöver det och sen möts av okänslig stressad personal, som anser sej veta bättre vad dessa människor behöver än de själva. Plus vad de behöver.

        Det verkar nästan som man vill ha kvar patienterna på den nivå de blir omhändertagna på – samtidigt som man snålar och dribblar med tider när patienterna mår som sämst.

        Kao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s