Den frågan fick jag av en uteliggare som brukar passera här i kvarteret för ett par månader sen. Han drog på en cykel med släpvagn, en sån där man brukar ha barn i. Bakom sadeln fanns en liten stringhylla med diverse trasor och rengöringsmedel.
”En eka?” sa jag, ”vad ska du med den till?.
”Ska ha den som regnskydd här nere vid vattnet”, sa mannen och pekade mot den del av Mälaren som strax mynnar ut i Saltsjön.
Hans gråa långa hår satt som en tilltrasslad klump på vänster sida om huvudet. Munnen var tandlös.
”Får jag bjuda på en klippning hos frisören”, undrade jag.
Mannen, som var mycket vänlig, vidrörde hårklumpen.
”Nej, håret är min kudde!”
Sen har jag träffat honom vid ytterligare ett par tillfällen. Senast frågade jag honom om han hade fixat en eka.
”Nej, nu duger inte en eka längre ! Det börjar ju bli kallt ute”.
Ja, vad säger man?
kaos nya lya 
Man kan inte förändra hans liv bara rakt av. Det krävs andra resurser än de vi som enskilda människor har. Men man kan bjuda på lite värdighet och värme. Möta blicken, säga något vänligt. Kanske ge en slant om det är en tiggare. Eller lite mat.
I Stockholm kan man ju hänvisa till Clara eller till Stadsmissionen. Hjälpa till med kontakten om steget känns övermäktigt. Pingst o Frälsningsarmén har väl också hjälpstationer tror jag.
Vi står och pratar ganska länge. Jag frågade senast vart han skulle ta vägen i vinter, för då kunde ju knappast en eka hjälpa honom. Han är rädd att ta in på något härbärge eftersom han är rädd att någon där ska ta hans cykel och det han har i vagnen. ”Det där tar jag dag för dag”, svarade han på min fråga.
Nej, han tigger inte och han är artig och trevlig.
Ja, vad säger man?
Jag känner en som sovit under broar i Paris, för att sedan bli storföretagare, för att sedan ”satsa” på missbruk, för att sedan bli vän med familjen igen, för att sedan – i fullvuxen ålder, alltså närmare 60 stå förvirrad och med en sprillans ny adhd diagnos.
Med detta vill jag säga att det här med att leva inte är så enkelt för alla.
Inte alltid för mig heller, även om jag sluppit både missbruk och adhd (å andra diagnoser av neuropsyk-karaktär)
Så vad säger man?
Jag hade också en manlig vän som gått ungefär samma väg som den person du beskriver, men utan någon psykiatrisk diagnos. De sista 10 åren blev nog de bästa i hans liv. Då var han gift med en väninna till mej, som är ca 25 år yngre och som aldrig har missbrukat någonting. Den mannen var mycket mycket omtyckt. Hans liv var en riktig resa: från Sveriges bästa juniorjazztrummis som 14-åring, spelat på Svenska Amerikalinjen som tonåring och på en massa andra scener. Varit chef för ett stort företag, fastnade på amfetamin som så många andra jazzmusiker på 50-60-talet, förlorat familj och allt, bott i källare och sen rest sej igen i 50-årsåldern. Alla älskade honom.
Ibland kan diagnoser vara av ondo. Ibland kan det dock ge en förklaring till varför en person betett sej på ett, för andra personer, felaktigt sätt. För den drabbades skull.
Jag jobbade tre år på ett HVB-hem och träffade flera boende som var lyckliga och lättade över att äntligen få en förklaring på varför livet blev som det blev. Det hjälpte dem också att göra en omstart.
Det är jättemånga av de som sitter i fängelse idag som har fått diagnosen ADHD, men ABSOLUT inte alla! Det är viktigt att notera..
Tänker skriva mer i ämnet, för ADHD kan t.o.m vara positivt. Många, kanske de flesta, lever ett alldeles utmärkt liv idag och har aldrig begått något brott.
Bara personen får bra coaching så funkar denna alldeles utmärkt. Minst lika bra som de utan ADHD. Ibland t.o.m bättre!
Kao
För flera jag träffat är det en lättnad att ha fått en förklaring till sitt liv. Fler än en har försökt förklara hur de upplever vardagen, och jag kan många gånger förstå självmedicineringen, som ändå så småningom sabbar livet. Alla är inte lika, och alla liv levs inte alls på samma sätt. Adhd är ibland en efterlängtad diagnos att använda som ursäkt, och några blir besvikna när de inte får diagnosen. Ja, vad ska man säga?
Vi lever bara en gång, så man skulle önska att alla fick bra liv.
Tack för en mycket fin kommentar.
Kao
Bilden av ett fruktansvärt samhälle. Kallt och ogästvänligt för dem som hamnar utanför gemenskapen. Och ett samhälle som tillåter utanförskap är inget riktigt samhälle. Det är ett ovärdigt samhälle! Ett ruttet samhälle. Ett klassamhälle! Därför är jag kommunist! Jag vill ha ett klasslöst samhälle! Där lever ingen i lyx men heller ingen i fattigdom.
Kram!
/Skvitt
Håller med dej till nästan 100%. Ingen ska behöva leva som den här mannen.
Kram
Kao
Nästan?
/Skvitt
Ja.