(Bild: Google)
Dödssynden vrede (Latin:Ira) kan definieras som: ”En attityd av ilska och avsky som återspeglas i stark och intensiv fientlighet, hämndlystnad och inre raseri.” Vreden täcker ett spektrum av negativa känslor, från tillfällig irritation och frustration till våldsamt utbrott. Men vrede är också en högst mänsklig reaktion. Det är den otyglade vreden som byggts upp och plötsligt brister ut i våldshandlingar som är stötande. Både för den som utövar vreden till den eller de som drabbas av den.
En som länge gick med en stark vrede inom sej, en vi alla känner till, är Anders Behring Breivik och hans vrede fick onekligen mycket våldsamma konsekvenser. Den som inte känner en stark moralisk vrede över hans terrordåd är etiskt handikappad. Vår rättmätiga moraliska vrede säger att straffet i det här fallet måste bli lagens strängaste. Vreden över ondskan behöver tyglas, men den får inte undertryckas. Då kokar den över till slut.
Mördaren Breiviks vrede var dock av diametralt motsatt art. Den leende massmördarens hat vände sig mot mänskligheten, mot övertygelsen om alla människors likhet i värde, rättigheter och skyldigheter oavsett etnicitet. Inför den vrede som kalkylerat mördade mängder av oskyldiga står vi alla som medsörjande, oavsett grundsyn.
Vreden kan dock även ha en positiv sida. Om den är av ondo eller godo beror på vad som triggar i gång vreden och vad vi tillåter den att resultera i. Det finns en vrede som vi skulle kunna kalla för helig vrede; ett starkt patos för godhet och rättfärdighet. En vrede som kämpar mot ondska, mörker, kränkningar och orättvisor. Vreden blir då ett verktyg i livets tjänst. Jesus greps själv vid flera tillfällen av vrede. Men det var inte en vrede grundad i frustration över egna tillkortakommanden. Istället kände han en vrede över världens ondska och orättfärdighet, och över att människors liv hamnat vid sidan om det goda.
På det vardagliga planet är den otyglade vreden en allvarlig fiende. Det är alltför bekant för alla som levt tillsammans med någon som har kort stubin och har lätt till vrede och raseriutbrott. Övriga i hemmet ser hur öppenheten, tryggheten och friden rinner ur hemmet när de tvingas tassa på tå och förneka sina egna behov eller önskningar för att undvika ännu ett utbrott.
I Ordspråksboken, Gamla Testamentet, står det: : ”Dåren ger luft åt sin vrede, den vise behärskar sig.”
Motsatsen till vrede är tålamod.
Källa:”Världen Idag”
kaos nya lya 
I gen goda vredens namn, i mänsklighetens namn, i namnet av allt gott och i namnet av självbevarelse borde vi störta kapitalismen i dess grav.
Varför?
Skälen är uppenbara i denna film som kan ses på http://urplay.se/Produkter/184674-The-Corporation fram till 14 december.
Kram!
/Skvitt
Visste att du skulle skriva detta 😀 men du har ju rätt.
Kao
Andra bokstaven i min kommentar råkade bli g istället för d. Kanske du kan ändra det, tack!
Har du förresten sett programmet som jag tipsade om ovan? Själv har jag pausat det två gånger. Det återstår lite att se, men djädra vad bra det är.
http://metrobloggen.se/skvitt/offra-lite-tid/
/Skvitt
I morgon, i så fall.
(Måste korta ner mitt sittande vid datorn till förmån för annat. Mest för att röra mej, typ cykla eller nåt.)
Går inte att se, tyvärr. Ljudet hackar varje sekund. Även själva filmen. Väldigt irriterande. Svenska texten hjälper inte.
Kan du ge mej länken till Youtube-varianten?
Kao
För långt. Kommer inte se det.
Ta en bit i taget som jag gör.
/Skvitt
Jag bär mycket vrede i mig, men det är mot allt som är ont. Allt som gör illa andra, förstör, är orättvist osvosv. Men jag brukar försöka kanalisera den till att göra nåt bra när jag kan. Jag använder den på jobbet i min roll som skyddsombud och fackklubbordförande. Försöker se till att vi alla får en bra arbetsmiljö och att lönerna blir mer jämställda. Och saker har börjat röra sig åt rätt håll där. Min vrede börjar ge resultat. Jag beter mig inte argt, men jag backar inte hur som helst heller.
Jag använder min vrede till att stötta mina barn när de blir utsatta för orättvisor. De peppas av att se att jag blir arg och kämpar därför själva för sig.
Men jag tror också att mycket av min vrede är den sorg som jag bär inom mig och som aldrig kommer ut eftersom jag inte kan rensa ut den genom gråt. De säger ju att steget innan den riktiga sorgen är vrede. Under vrede ligger sorgen. Och det tror jag stämmer mycket väl…
Det stämmer nog bra. Det är oftast så många upplever det då de hamnar i sorg. Det viktigaste med sorgearbetet är att gå igenom alla stadier, för att fastna på vägen är ingen bra lösning. Gamla surdegar är till för att lösas upp. Sorg är en naturlig känsla som vi alla kommer drabbas av då och då i livet, ju. Annars vore det konstigt.
Kao
Ja, det vet jag stämmer bra. Jag har bara inte lyckats lösa upp den knuten. Kroppen stänger av, för det känns som att om jag börjar gråta så brakar jag ihop helt och kan inte ställa mig upp igen.
När lillasyster dog så var jag tvungen att bita ihop om gråten för att orka fixa allt. Sen gick det liksom inte att öppna igen. Före det hade jag inga problem med att gråta, men efter det har jag bara kunnat gråta nån enstaka minut någon enstaka gång.
Man kan behöva ”gråta loss” sina sorger, för att lossa på inre spänningar. Tillåta sej att bryta ihop. Man behöver inte alltid vara så kontrollerad, men jag förstår att du har haft ett helvete
Ja, man behöver ju göra det. Gråt gör gott i kropp och själ. Får man inte ut det så tar det andra vägar ut, som värk osv. Så jag hoppas det kan lossna så småningom. Men jag tror det…
Det gör det säkert. Sen denna svåra ”akt” med förlåtelse. ”Förlåtelsens kraft är själens rening” är ju ett av mina visdomsord till vänster på min blogg 😉
———
Du har rätt i att innehållen gråt, frustrationer och ilska (vrede) gör ont i kroppen. Dessa svåra känslor måste ju ut. Analyseras. Vädras bort. Annars får även andra lida för detta.
En del människor har jag kunnat förlåta. Även om det tog lång tid och verkligen inte var lätt. Men när det gäller den mannen så har jag extremt svårt att göra det. Mycket för att han fortfarande får folk att tro att det är såååå synd om honom av olika skäl. Och han gjorde saker som var mycket värre än att ge oss stryk. Saker som man inte förlåter. Inte mot mig, men mot mina syskon, hans biologiska barn. Speciellt mot min lillasyster som dog. Han är den största bidragande orsaken till att hon inte lever idag. Där känner jag att jag inte har möjligheten att förlåta honom. Inte så att jag känner att jag vill hämnas, eller skulle göra något för att skada honom. Jag skulle t o m anse att det är min mänskliga plikt att försöka rädda hans liv om det uppkom en sån situation. Men förlåta honom vet jag inte om jag nånsin kommer att kunna göra. Jo, om han verkligen skulle inse vad han har gjort och ta sitt ansvar! Då skulle jag kunna förlåta!
Förmodar att han drev din syster till självmord. Kanske har jag fel? Fruktansvärt vilket som.
Den psykopat jag var tillsammans med i mitten på 80-talet tycker jag bara är en ynkedom idag, men har inte sett honom på evigheter, trots att han bor ganska nära. Är inte heller rädd för honom längre. Han är ganska gammal nu. Han var betydligt äldre än mej på den tiden. Men precis som han en gång sa till mej: ”du kommer aldrig någonsin glömma mej”; där hade han faktiskt rätt! Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom, även om det är väldigt flyktiga, snabba tankar numera. Det var för att han gjorde mej så illa. På samma sätt tänker jag också dagligen på de s.k vänner som svek mej så gruvligt under den här perioden. Det handlar varken om bitterhet eller att jag inte har förlåtit dem. Det handlar om att detta gjorde så starkt intryck på mej med djupa, outplånliga spår. Idag umgås jag givetvis inte längre med någon av dem, men hatar dem inte. Är bara glad att jag slapp dem. Så vi är lika där, du och jag.
Kao
Jag förstår att de kommer in i tankarna ofta. Det är en del av den process man går igenom för att bearbeta det som var då. Och sånt tar tid.
Nej, hon begick inte självmord. Men hon fick en skada efter en krock som gjorde henne oförmögen att arbeta. När hon inte längre kunde använda arbete för att slå undan allt inom sig så blev hon djupt deprimerad. Hon fick väldigt tunga värkmediciner som hon blev beroende av. Så hon flydde allt genom att börja missbruka tabletter. Hamnade flera gånger på psyket akut men istället för att få ordentlig hjälp där så gav de henne bara mer mediciner.
En av de medicinerna gav till slut henne massiva blodproppar som gick in i lungorna och dödade henne. Hon var 28 år. Då hade hon börjat ta sig ur sitt tablettberoende, dragit ner på medicineringen och börjat bearbeta saker och ting. Börjat konfrontera sin far lite.
Men hon hade haft en större chans att klara sig om hon inte hade haft anledning att hamna på psyket i första taget. Hon hade inte hamnat i en sån djup depression och då hade hon aldrig fått den medicin som tog livet av henne.
Tragiskt! Så fruktansvärt för din syster och er släktingar hon lämnade efter sej.
Den psykvård som finns idag är inte vatten värd. Inte värd namnet. Den tycks ju göra personer sämre än innan de kom dit. Man kan inte styra psyksjuka som de vore en homogen grupp man kunde styra med hjälp av några som bestämde över deras fortsatta öde, som en slags psykiatriintelligensia. I själva verket fattade de inte (eller också gjorde de det) vad de sysslade med.
Sen Anders Miltons enmansutredning, som ledde till psyksjukvårdsreformen för ett par årtionden sen, så har allt bara blivit allt värre. Hela vården har fallit samman. Man tvingar psykotiska personer att leva ensamma i någon förort. De är förtvivlat ensamma, skrämmer grannarna med sina förtvivlade utbrott av ångest, vräks och blir hemlösa i stället.
Bland de hemlösa hittar man idag många av dem som borde fått tryggheten i en väl fungerande psykvård. Men staten tjänade ju in massor med pengar på reformen! Som ger/gav sken av att deras beslut var de bästa för de psyksjuka. Vilket var helt åt helvete fel.
Kao
Ja, det är VIDRIGT!! Det är vidrigt att de inte räknas som värdiga att tas hand om! Överhuvudtaget så har de ofta behandlats värre än djur. Massmisshandel utan dess like 😦
Den psykolog som syster brukade träffas erkände för mamma att de tog den ”enklaste vägen” för att det inte fanns resurser. Hon tyckte att mamma skulle göra en anmälan och hon gjorde själv en Lex Maria, trots att det var hon som gav syrran medicinen. Psykvården här i länet är verkligen under all kritik. Jag hade tur den stunden jag själv hade kontakt med dem för min skull. Jag fick riktig hjälp och inga mediciner!! Det räddade nog garanterat mitt liv!
Jag blir så trött när jag hör: ”det finns inga resurser”. Så heter det alltid om allting och har gjort så länge jag kan minnas, vare sej det handlar om sjukvård, psykvård, poliser eller tågräls. Det handlar om var man är villig att lägga resusrserna och som vanligt är det de som behöver dem bäst som tvingas vara utan. Det är alltså den goda viljan och måttet på människovärde som saknas. Inte pengarna.
Kao
Håller helt med!!!