Att Ständigt Kommentera Andra, Att Påpeka saker Och Att Kritisera

Ibland blir jag så trött på folk och det är jag säkert inte ensam om.

Om att besväras av människor dom tror sej veta vem och hur jag är.Trots att jag knappt träffar några människor och inte ens känner de som stup i ett klandrar mej. 😦

En sak jag har begripit är att problemet ligger i att jag har åsikter, men framförallt att jag är KVINNA! Att jag har långt, men uppsatt hår. Att jag har mascara, som ju de flesta kvinnor har. Att jag har fel byxor. Jag blir helt förvånad över varför andra människor påpekar och framförallt  kritiserar mitt utseende och klädsel, Jag  skulle aldrig ens  komma på tanken att kritisera människors privata val av klädsel/stil. Har heller aldrig gjort det, men alltid blivit kritiserad för mina egna val.

Alldeles nyss, på Konsum,  hände det igen!  Under hela mitt liv har jag råkat ut för detta. Visst var jag ganska vild på slutet av 70- och början av 80-talet men har växt upp nu, men så fort jag möter någon  –   nu för tiden så måste de av någon anledning alltid påpeka och klandra mej för småsaker som hände   för nästan 35 år sen. Det är otroligt vad vissa människor tror sej veta. Trots att jag inte ens känner dem! Enbart p.g. a fula rykten som inte det finns grund för. Jag erkänner – och har gjort det gällande sånt som jag gjort fel.Jag har aldrig stulit eller medvetet varit elak. Bara hävdat mina åsikter. För en man skulle det säkert vara helt ok att framföra sånt. Men inte för mej som  kvinna.

Det borde vara över nu! Men nej, vissa vill bara prata om 80-talet.  Speciellt män…Ingen är intresserad av att jag fött upp ett barn som mår toppen och nu är 26 år och har upplevt mycket bra och spännande saker sen min ‘vilda tid’ tog slut då jag fick min dotter.

Resor finansierade av ett arv jag enbart använde till sånt som resor med mitt barn.Men bara det att ingen visste var jag befann var irriterade många. Även Dagis och Skolan, som däremot aldrig kunde hitta att jag gjorde något fel..Rykten  gick. Helt otroligt! Jag var spiknykter under denna tid, ca 14 år och även det var ju tydligen fel.

Jag har förstått att sånt irriterar vissa personer till max. Man vill hitta fel.

Ändå måste jag tydligen fortfarande stå till svars för gamla utbrott och härjningar från början av 80-talet än idag.Även då jag i de flesta fall har bett om ursäkt för gamla dumma saker för länge sen. Och det är enormt tröttsamt. Jag har utvecklats som människa under alla  dessa år, men det har dessa personer tydligen inte gjort . De lever visst kvar i något status que…

Det senaste var angreppet var alldeles nyss – då jag var i matbutiken –   och en person jag inte känner men känner igen  som tydligen tror sej känna mej, gick till angrepp. Jag är ju rätt  frispråkig, så när den här mannen ondgjorde sej över tiggarkvinnan utanför så kände jag att jag borde berätta för honom att det är politiken som är fel. Inte att det sitter en fattig tiggerska utanför affären! Hon bör ju vad hon känner att hon behöver och hon har Eu-lagar på sin sida.

Jag sa till den sura mannen att hon lagligt är här och att  – om man inte gillar tiggare eller flyktingar så ska man vända sej mot politiken. Inte sparka på dem som redan ligger!

Det köpte han inte alls. Han  tyckte att de borde skjutas och det är han inte ensam om att tycka. När jag sa att kvinnans enda chans att få ihop lite pengar till sitt liv  fick veta att jag inte begriper någonting och är en komplett  idiot…. och jag vet att han  är en känd music maker…

Så det hjälper inte alls att ständigt vara hemma och aldrig träffa någon, som jag är.För  mej är det helt ok att leva så här. Men för vissa är det tydligen fel att jag ens existerar.

Men för min del kan de dra åt fanders!!! De får  tycka vad de vill. Att jag är en jobbig jävel  :). De verkar leva i bitterhet,  men det är inte min grej.


Kan tillägga att jag inte är en lättstött person, samt att alla människor inte är som de jag beskriver i texten här ovan. Vill också understryka att mitt ‘gnäll’ handlar om påpekanden och kritik inte gäller åsiktsfrågor i diskussioner. Det handlar främst om kritik av utseende och klädsel.

Annonser

42 svar till “Att Ständigt Kommentera Andra, Att Påpeka saker Och Att Kritisera

  1. De vanliga idioterna med andra ord.
    Om de intresserade sig mindre för andras privata förehavanden, situation och liknande så kanske de fick mera tid över för att ta reda på hur verkligheten egentligen ser ut, som till exempel hur det kommer sig att vissa tvingas förnedra sig med att tigga.

    Kram!
    /Skvitt

    • De är inte intresserade av politik och därför har de heller inget annat att tala om – eftersom det mesta faktiskt är politik, kan man säga.
      Jag kritiserar aldrig andras val av kläder eller frisyr men jag ger gärna positiv respons. ”Har man inget vänligt att säga bör man hålla truten”, sa min kloka mamma.
      Kram // Kao

      • Ja, hon var en bra kvinna. Rättvis, ärlig, omtänksam och kärleksfull som människa.
        ——–
        Det är i främst politiska diskussioner jag kan bli hetlevrad och säga vad jag tycker. T.ex min okunniga f.d arbetskamrat som jag sa till, då hon öste ur sej sitt hat mot flyktingar och tiggare: ”Du låter som en sd-are. En riktig rasist!” sa jag. Sen dess har hon aldrig hört av sej igen. Men det var det värt att få säga så. Det är inte det som inlägget handlar om, det är hur vissa ger sej på andra då det handlar om kläd- eller utseendeval. Höst privata/personliga saker, alltså.Eller att ifrågasätta om, när, hur och vart jag har rest och upplevt skeenden och länder. När min dotter gick på Fritis råkade jag överhöra en konversation mellan en fritispersonal och en annan förälder följande: ”Hur kan hon ha pengar att resa som hon gör? Ja, det fattar jag inte”. Såna oförskämdheter som handlar om ren och skär avundsjuka och ett sätt att svartmåla mej som om jag hade skaffat pengar på ett otillbörligt sätt….. Skitsnacket flödade förr och det flödar tydligen fortfarande. Varför satsar inte folk på sej själva i.st.f att ständigt kritisera andra?
        Jag är ju inte den enda som råkar ut för sånt här och alla människor gör ju inte såsom jag beskriver. Men de är ändå för många!
        //Kram
        Kao

      • Här ska du få höra!

        Det var på 70-talet och jag bodde på Gårda. Och tog jag en promenad över Heden var jag strax på Kometen, en restaurang som var hemvist för konstnärer och skådespelare och en massa unga intellektuella, ofta med skral ekonomi, men som satsade sina sista stålar på öl och billigt rödtjut.

        Den här gången kom jag solo utan sällskap och då passade den sortens gäster mig utmärkt för de var alltid trevliga och intressanta människor. Inte alls den sorten som du nyss beskrivit.

        Jag slog mig ned vid det långbord de hade på den tiden. Mitt emot mig satt bland annat två killar.

        Jag tog in en öl och efter ett tag bad jag om en entrecote. När den kom in var det flera av dessa tämligen fattiga intellektuella som nästan i korus sa. ”Åh, se på den!”, för sånt tyckte de sig inte ha råd att spendera pengar på. Och faktum är att på den tiden var ju krogpriserna bra mycket högre relativt sett än nu. I kronor och ören är ju priserna i stort sett desamma idag.

        Jag svara nåt i stil med att jag älskar entrecote och av någon outgrundlig anledning lade jag till: ”Men en sak som jag aldrig ätit och som jag skulle vilja prova en gång är människokött!”
        Fråga mig inte varför jag sa så. Hade aldrig sagt det innan och inte efter heller.

        En av killarna mitt emot mig reste sig tvärt, lämnade en nästan hel öl och gick. Jag trodde han skulle röka, men när han inte kom tillbaka frågade jag hans kompis vad som tog åt honom.

        ”Han var på Borneo en gång, bland infödingar. Där åt han människokött, men det visste han inte förrän efteråt!”

        Kan du tänka dig! Hur många svenskar har ätit människokött? Och enda gången jag har sagt som jag gjorde så satt en person mitt emot mig och hade ätit det!

        Vilka var oddsen att det skulle hända?

        Kram!
        /Skvitt

      • Otrolig story, men samtidigt intressant att just han mittemot dej faktiskt hade ätit människokött!!!
        Vår underbara guide Gilbert som jag hade anlitat för att köra runt oss och kolla på orangutanger och andra djur, kom från en huvudjägarsläkt. Bland annat sa han: ”My grandfather chopped the last missionary head”. Sen log han stort och såg mycket stolt ut. Det glömmer jag aldrig. Gilbert var en mycket fin människa men om han själv nånsin hade ätit människokött frågade jag inte.
        🙂
        Kram // Kao

      • Han kanske hade gjort det, men med nya tider så kanske du inte hade fått ett ärligt svar 😉

        Här kommer en lika osannolik historia.

        Två killar som jag kände var globetrotters. Men de resta var för sig. Jag kallar dem A och B.

        A visste att B skulle resa till Kina, men B visste ens att A hade resplaner.

        B reste först genom Sovjetunionen och kom därför till Kina från norr. Men A kom via Hong Kong och alltså från söder.

        Nästan mitt i Kina ligger en stad som heter Kunming och strax efter jag hörde denna historia tog jag reda på hur stor stan var, ca 12 miljoner.

        A gick in på ett café en eftermiddag i Kunming, en stad han bara reste igenom. Och där satt B! Han trodde han fick en hallis när han såg A!

        Man kan ju gå omkring i en stad som Göteborg utan att någonsin stöta på en gammal arbetskamrat och då är ju stan mer än 12 gånger mindre.

        Och till historien hör att även B bara var i Kunming en enda dag! Det är så otroligt att det inte borde ha hänt att det träffade på varandra!

        Kram!
        /Skvitt

      • Hahaha! Visst är det otroligt, i en storstad, men självklart tror jag dej. Det är som dr. Livingstone och Stanley när de stötte ihop i djungeln. Var det nu var. ”Dr.Livingstone, I presume?”
        ——–
        Ursäkta att jag säger det, men jag har själv råkat ut för något liknande.
        Jag stod i Rameshwaram på Indiens sydostspets i en kö som tog en hel dag att avverka. Året var 1981. I januari. Skulle köpa en båtbiljett till Sri Lanka och färdas över Palksundet. En resa som tar 3-4 timmar, till staden Talaimannar på norra ön. Det var tusentals människor där. I och runt kön. Köande, försäljare, allt! Ett riktigt folkmyller. Plötsligt ser jag ett mörklockigt huvud snett bakifrån i profil framför mej. Det var ju A från Bastugatan på Söder, en bekants bekant!!! Försiktigt ropade jag hans namn och tänkte att jag måste haft fel. Men han vände sej om – och det var ju han! Under båtresan skildes vi åt eftersom han hade plats på ”lower deck” och jag på ”upperdeck” och vi fick kliva av först när vi nådde resmålet. Det är alltid väldigt rörigt i såna sammanhang i såna länder, så vid avstigningen sent på kvällen förlorade jag A ur sikte och satsade på att få nattågbiljett till Colombo. Tre veckor senare på en på den tiden nästan öde strand i Hikkadua på Sri Lankas västkust såg jag en person komma gående från långt avstånd. Då han kom närmare såg jag att det var A – och han bodde faktiskt just då i ett trädhus bara ett par hundra meter från mitt hus 😀 :D!!!// I Atens gamla kvarter, Plaka stötte jag ett par år tidigare ihop med en annan bekant, L, på en liten bakgård till ett pyttelitet pang jag tillfälligt bodde på, när jag skulle äta frukost. Det fanns/finns hundratals såna ställen i Aten…..
        ————
        Men det är kanske inte så märkligt som det låter: ofta reser backpackers som jag ofta utefter samma rutter, men ändå. Det är väldigt kul i.a.f.
        Kram
        Kao

      • Jo, särskilt om man reser vanliga turistvägar är ju chansen större att det händer, som de som mötte bekanta när de vandrade inkaleden. Men ändå blir man överraskad.

        Kram!
        /Skvitt

      • Klart att man blir. Det är ju otroligt då det händer. Men dina kompisar som möttes i en kinesisk storstad mitt i landet tar nog priset. Efter Stanley och Livingstone, då. Det var ju inte många ute och reste på såna platser på den tiden. Men jag undrar om inte Stanley och Livingstone visste om att den andre var där och reste.

        Kram
        Kao

      • Stanley hade ju ett hum var han skulle leta. Men det är en bra prestation i alla fall. Afrika är ju inte särskilt litet.

        Kram!
        /Skvitt

      • Hehe.Nä. Afrika är minst tre gånger större än Europa. Kanske fyra gånger större, ser jag nu när jag tittar på min jordglob :-). Det är en enorm kontinent!
        Kao

      • Ja, men en kontinent som vi ofta talar om som om den var ett enda land. Det är märkligt.
        Men det kommer nog att bli bättring på den punkten. Många afrikanska länders ekonomier växer nu så det knakar och det lär ju sätta afrikanska länder på kartan.

        /Skvitt

      • Själv ser jag inte Afrika så och har aldrig gjort. Kan ibland säga ”Nordafrika, Centrala Afrika och södra Afrika, Öst- eller Västafrika.
        Har varit i Marocko, Egypten, Gambia och Senegal. (Gambia och Senegal kallas av folken i de två länderna för Senegambia.Kan vara kul att veta, för det nämns nästan aldrig här i Europa. Gambia har bara en liten bit kust mot Atlanten. Annars hade det varit en enklav i Senegal. 😉 )
        Bäst gillade jag absolut Marocko, Marrakesh. Fantastisk stad. Men i de ändlösa men vackra basarerna band jag ihop min och min då ca 7-8-åriga dotters handleder med ett tygstycke, eftersom jag inte var 100% säker på att hon inte skulle försvinna. Men folk var jättetrevliga. Det var alltså i slutet av 90-talet. Vet inte hur det är där nu.
        Kram
        Kao

      • Senegambia har jag faktiskt aldrig hört sägas, trots att jag känner några gambier.

        Intressant att få ta del av dina erfarenheter från resorna. Synd att du inte har möjlighet att fortfarande resa.

        Kram!
        /Skvitt

      • Tack, men jag skulle ändå inte fysiskt orka med några längre resor längre.
        ——
        Fråga dina gambianska kompisar. De vet. Däremot har jag ingen aning om ifall alla där vill att det ska heta så.

        Kram
        Kao

      • Men du saknar nog resandet en aning?

        De afrikanska ländernas gränser är ju europeiska kolonialisters verk som inte tar minsta hänsyn till etnicitet och språkgränser. Därför skiter de säkert i sådana petitesser. Fick de bestämma gick gränserna helt annorlunda och namnen skulle absolut inte vara desamma.

        Kram!
        /Skvitt

      • Ja, det är klart jag gör. Men en tur till Baskien i norra Spanien och/eller Barcelona kan aldrig vara fel.
        ———
        Det är bara att titta på kartan och de oftast spikraka gränserna så ser man ju att det är konstruerat. Inte ett verk av personerna som bor i gränsområdena.
        —–
        Många afrikanska länder har ju bytt namn på sina länder sen självständigheten från de grymma kolonialherrarna.
        Försökte skicka en bild till dej, som jag tog på f.d slavhandelns och fängelset på James Island i Gambiafloden. En bild jag tog på en affisch i det minimala museet där, föreställande en slav som frigör sej från sina bojor och en livrädd kolonisatör. Men det funkade inte 😦
        Ska se om jag skriver ett inlägg om mitt besök där och visar några bilder. En stark upplevelse.
        Kram // Kao

      • Förutom all skit som pågår i Nigeria med internetbedrägerier mot personer i främst USA och Europa mot aningslösa kärlekskranka idioter i väst så lär det vara ett land på frammarsch.
        Men hur går det för de fattigaste, kan jag undra….Han Rosling pratar om den ”långa vägen” – såsom först *skor. Sen *en cykel för att ta sej fram snabbare och frakta saker eller sina barn till skolan. Sen *en moppe för att ta sej fram ännu snabbare o.s.v. Men med den takten tar det ju flera generationer för att komma upp till en dräglig nivå…..
        ———-
        I Thailand har folk och familjer i allmänhet en moppe att dela på. Några har bilar i olika dimensioner och årsmodeller. Men man ser inte Thailand som ett u-land längre, trots allt elände där.
        —–
        En intressant sak: Innan USA hade sina baser i Thailand, för att ha en mellanlandningsplats för sina bombplan över främst Vietnam och Kambodja, så existerade ingen prostitution i landet!!! (Nu är jag inne på helt andra saker, men jag kan de här människorna och deras själ. Liksom jag har bra koll på de svin som förstörde och fortfarande förstör och utnyttjar dessa personer.) Jag har aldrig bott på charterhotell på mina många resor dit. Jag har hyrt rum mitt bland det thailändska folket. Av dem. De är väldigt fina människor. Liksom de i Laos är, men som fortfarande sprängs av försåtliga amerikanska minor i gränsområdena, från kriget, när de är ute för att samla ved för att kunna laga sin mat.
        Tänk om vi hade behövt riskera döden eller ett ben bara för att vi skulle laga mat!!!
        ——-
        Jag känner att jag ibland bryr mej om skitsaker här hemma, typ det mitt inlägg handlar om, när det pågår så mycket lidande pågår i hela världen. Men man kan ju inte bära hela världen på sina axlar.Då skulle livet bli olidligt.
        //Kao

      • Jo du, väst och inte minst USA är roten till mycket ondska världen över. Och där de lämnat länderna militärt har de lämnat efter sig inhemska kollaboratörer som garanterar västvärldens kapitalister fortsatt herravälde.

        Kram!
        /Skvitt

      • (Gällande nedersta länken du skickade):
        Se där! Det spelar ingen roll om kvinnan gifter sej med den hon älskar. Eller om hon tvingas in i ett äktenskap av släkten. Tycker någon man ändå att det är fel så får kvinnan lida för det.
        I Indien är det populärt hos män som blivit nobbade av en kvinna att bränna främst hennes ansikte till oigenkännlighet. Trots att kvinnan mot sin vilja är bortlovad till en annan man och inte har något eget val. Inte har nåt att säga till om.
        Så hur de än vänder sej har de ändan bak, som man brukar säga.
        Om en man och en kvinna har gift sej och mannen efter ett tag, då han slösat bort hemgiften, anser att han borde fått mer pengar så kan han fjutta på henne av den anledningen. Och sen kan gifta om sej med en annan och få en ny hemgift…..

        Det är alltid kvinnans familj som ska betala hemgift. Trots att detta, samt kastväsendet, är förbjudet sen årtionden. Men det struntar man i.

        Det är hopplöst att vara kvinna i Indien. Såvida man inte tillhör den välutbildade eliten där. En miljard människor gör INTE det.

        Kram// Kao

    • Kunde nästan förstå att du har upplevt liknande saker ;-).
      Så fort jag sticker näsan utanför dörren kommer, vad jag kallar påhoppen, på mej som person och mina val. Främst klädsel och makeup och hår. Härom dagen bar jag solglasögon och då fick jag veta att det var skugga just där jag för tillfället befann mej….och ändå vimlade det av folk runt omkring som också bar solglasögon just då…Man kan tycka att det kanske är en skitsak att hänga upp sej på, men när det händer stup i ett blir jag ju förbannad till slut. Det skulle bli en myyycket lång lista om jag drog upp allt dumt folk hittar på för att kritisera. Ibland undrar jag ju om just jag har utsetts till allmän spyhink av nån mysko anledning jag själv inte har begripit, men mitt grundmurade självförtroende säger att det naturligtvis inte är fler fel på mej än på någon annan. Inte heller att jag är bättre än någon annan. Men tydligen retar hela min uppenbarelse vissa personer (alla är ju inte så). Utan att jag ens säger ett ord. Det förvånar mej mer än förargar, men just igår blev jag återigen ansatt. Därför skrev jag detta inlägg. Förr i tiden var det dock ÄNNU värre.

      // Kram/ Kao

      • Skrutt, råkade skicka innan jag var klar 😏

        Jo, att de måste per automatik trycka ner dig för att höja sina egna jag. Det är patetiskt, men jag tror att det oftast det är den orsaken till det beteendet.

      • Visst är det så. Du har helt rätt, men det är inte mindre irriterande för det. Kommentatorn Nicki säger samma sak, plus att det grundar sej i avundsjuka.
        Försöker ruska av mej idiotin och det fungerar. Är inte långsint. Men det är just själva beteendet att försöka suga musten ur andra, försöka få någon att vackla i sin tro på sej själv, och sen bli förbannad när det inte lyckas, som jag är förbannad på. Detaljerna, såsom påhopp gällande en specifik grej, t.ex ”har du pyjamasbyxorna på dej?” eller typ ”varför klipper du dej inte, du som är xx år gammal?” eller liknande idioti är bara verktygen för själva förtryckarattityden.

        Kao

  2. Kao jag känner igen en massa saker som du nämner, jag har fått höra en massa om mitt utseende men det har grundats på ren och skär avundsjuka det är fortfarande samma sak, jag är så förbannat less på människor som gnäller hela tiden på vad man än säger och vad man än gör så numera skiter jag fullständigt i det,

    Jag sätter näsan i vädret och går resultatet blir att jag är snorkig jag är skitförnäm med mera med mera.. Så skit i vad alla gnäller om du ska klä dig och sminka dig eller ha håret precis som du själv vill ha det.. Du ska ha solglasögon när du vill med mera..

    Jag har ofta solglasögon fast det är mulet för jag får ont i ögonen av det starka ljuset som blir ibland trots att det är mulet..

    Jag håller på dig Kao, tänk på att du är unik det finns bara en av dig..
    Kram på dig // Nicki den skitförnäma som tror att hon är något amen 🙂

    • Det känns bra att inte vara ensam i detta, men jag tycker givetvis att det är fel att även du har upplevt samma sak. Så nu vet jag i alla fall att du helt och fullt begriper vad jag försöker säga i inlägget.
      ——
      Både du och jag tror inte att vi är något. Vi VET att vi är något 😀
      Kram
      Kao

      • Kao jag tror många har varit med om sådant här men dom flesta har ingen lust att erkänna det.. Och det har du förbanne mig rätt i vi vet att vi är något 🙂 Kram Nicki

      • Javisst.Jag vet ju att jag inte är ensam om detta.
        —-
        Jag kan käfta emot i verbala frågor om jag inte är överens med folk. Men aldrig klanka på dem för deras utseende eller val av klädsel.
        Lustigt nog fick jag t.o.m klagomål på mitt sätt att skriva bokstaven ‘Y’ när jag tog en öl och löste korsord på krogen en gång :D. Så alltid finns det något att gnälla på.
        //Kaoskram

  3. Jag tror du beskriver två olika problem.
    Människor som känner dig som ”vild” förmår inte förlåta. Det svåra är att man kan inte kräva förlåtelse. Men där människor inte förmår, där förmår Gud.

    Det andra är påhopp för ditt utseende, klädval och smink. Är det helt okända människor som hoppar på dig? Mycket märkliga människor vill jag påstå! Man har rätt att vara den man är. Det är inte ok att de ger sig på dig.

    • Speciellt din första mening ger mej en delvis ny syn på saken, så stort tack för det. Och den andra meningen är kanske självklar; man kan inte kräva förlåtelse och det gör jag ju inte heller. Jag vill bara att folk ska hålla truten, enkelt uttryckt.
      ——-
      Dessa människor får tycka och tro PRECIS vad de vill om mej, men det är ibland sårande att bli illa omtalad och tilltalad av vissa för att man säger vad man tycker. ”Frimodig” kallade pastorn mej i vår pingstförsamling redan då jag var barn. ”Friskpråkig”, säger andra. ”En jobbig jävel” säger ytterligare andra och det är de fria att tycka.Kan till viss del förstå de som tycker så 🙂
      ——-
      Problemet ligger i att ständigt bli kritiserad och bedömd för mina val och mitt utseende och jag kan uppriktigt inte begripa varför folk orkar bry sej om sånt – såvida de inte är så överbelamrade av sina egna problem att de måste ta ut det på typ såna som mej. Varför kan man inte glädjas åt andras liv, upplevelser och kanske rent av välbefinnande? Jag har också haft mina hundår i livet, men då fanns det inte en enda människa (förutom mina föräldrar) som ställde upp för mej….
      ——–
      Trots 3 plus 1½ år på högskola och en massa livserfarenhet kan jag fortfarande inte begripa detta problem när det gäller just mej själv.Kanske kommer det för nära? Men jag är inte ensam att känna så här, det vet jag ju.
      Detta är ingenting jag grunnar på dagligen och stundligen. Tänker mest på positiva saker och positiv respons. Men jag är intresserad av vad människor har för syften och hur de reagerar på saker och ting.
      ——
      Men Gud känner mej och i förlängningen är det det som räknas. Helt klart.
      // Kao

  4. I Indien är det väldigt olika hur folk har det. Syftar på en kommentar längre upp. En allt växande medelklass gör att mycket ändras. Dessa kvinnoskändningar är som väl är inte så vanliga längre.
    Men ja, fattigt folk är fattiga och pressen på kvinnan kan då bli stor. Arrangerade äktenskap är fortfarande vanligast. Men formen för detta är att ungdomarnas föräldrar tar olika kontakter Föräldrarna känner sina barn och vill deras bästa. Man tvingar inte. Allt är frivilligt. Tycker man inte om varandra så får det bero.

    I kristna sammanhang vinner kärleksäktenskapen mark. Umgänget mellan könen är mer otvunget. Kloka föräldrar accepterar detta.

    • Tack för din kommentar.
      Det är ju alltid så att ju mer utbildning folk har, desto mer tar de avstånd från gamla dåliga inrotade mönster. Kunskap ger personlig makt. Så på det sättet är det ju bra att medelklassen i Indien växer. Men de tar tyvärr inte med sej de allra mest utsatta – de fattigaste och de som än idag kallas ‘paria’ och behandlas som såna.

      // Kao

  5. Jisses då ..jag fattar inte hur vissa orkar hålla på. Men en del vill klanka ner och påpeka saker som är historia för länge länge sedan..
    Jag är oxå ganska frispråklig men på senare år har jag lärt mig att i vissa situationer är det bättre att hålla flabben.

    • Hahaha! det är just det jag själv har gjort 😀
      Men samtidigt kan jag ju undra varför vissa fortsätter att gnälla över saker som hände för 40 år sen. Jag har många gånger bett folk att berätta vad som har varit fel för att kunna göra rätt för mej — men har aldrig fått nåt riktigt svar. Bara ännu fler anklagelser. Så vad gör man?

      Kao

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s