Skillnaden är rätt svår att förklara, men i länken nedan gör hjärnforskaren Tania sitt bästa för att förklara skillnaderna, vilket är viktigt – särskilt i arbete med människor som lider, exempelvis patienter inom vården.
Att känna empati är en väldigt fin egenskap som vi alla har i av olika grad, men i längden blir det otroligt slitsamt. Man kan säga att medkänsla eller sympati(compassion, medkänsla, medlidande på engelska) är att stå utanför och se problemet och reagera på det eller empati = att själv ta på sej andras lidande: Det senare gör bl.a att sjukvårdspersonal sjukskriver sej ofta.
Balansgången är hårfin.
https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/medkansla-och-empati-ar-inte-samma-sak
kaos nya lya 
Intressant artikel om empati/känslor.
Att man känner mer empati och medkänsla för sina nära är inget konstigt.
Om man översätter det till arbetsgruppen så kan man kanske förstå gruppdynamiken lite mer mellan natt dag chef mellanchefer och hela organisationen.
De som står en närmast där känner man såklart mer för och har mer sympati och medkänsla för. För i den egna gruppen vet man ju ur man har det och hur man vill ha det vice versa hur man inte vill ha det.
Därför blir det grupperingar..för dem man står närmast kämpar man för.
Man har mer förståelse för de sina och därför kan det bli klyftor mellan arbetsgrupperna.
Tänker nu på det som sker inom vården om sk förbättringar som egentligen är rena försämringar. De som bestämmer lyssnar inte på dem som ska utföra själva försämringen. Varför? Jag tror inte att de är helt tappade utan de förstår att det är en försämring men varför genomför de då detta …därför att de är helt övertygade om att de har rätt för gruppen håller ihop och blir på så vis starka. Här styr inte empati och medkänsla mot dem som är utanför deras specifika grupp. Så på sätt och vis blir det ett maktmissbruk.
Oj nu svävade jag ut men lät bara mina tankar flöda lite.
Ottokram
Javisst är det ett maktmissbruk uppifrån. Det som de själva anser är bäst för organisationen som helhet dirigerar de beslut som tas. Utan att ens reflektera över att det är de ”på golvet” i organisationen bär upp den underifrån – och är själva grundförutsättningen till att de själva (cheferna och konsulterna) öht har ett jobb att gå till.
Hos dem existerar varken empati eller sympati.
Kram // Kao