Såg bara sista avsnittet av ”30 grader i februari” på TV – och då kom tsunamin i programmet. Mina känslor inför det som hade hände är obeskrivliga, har varit där 7 gånger och har vänner där. Svarta rubriker mötte oss på Arlanda när vi landade.
Blir fortfarande chockad när jag tänker på det – då ville jag genast åka ner igen. Men fick inte det!!
Det blev en smärtsam flashback med sista avsnittet i TV-serien, eftersom jag och min då 15’åriga dotter åkte hem bara ca 3 timmar innan den kom -och klarade oss givetvis. Alltså bara 3 timmar innan vågen kom – på annandagen!
Sen dess har jag känt viss skuld att jag inte genast innan åkte tillbaks. Men min dotter som var med anser att jag bara är ‘löjlig’ som ältar detta, när hela grejen kommer upp.
Kanske är jag knäpp som försöker prata med henne om det här, senast idag pga programnmet – eller är hon kall inför dessa känslor gällande detta (nej! det är hon inte! Men hon skyddar sej på SITT sätt, hon vet ju hur nära det var att även vi hade fastnat i eländet!)
…och jag kan ju inte tvinga henne att prata – eller : hon vill ju inte prata om sina känslor gällande detta! Kanske pratar hon med sina kompisar?
(Ibland önskar jag att vi hade varit kvar i tsunamin och allt som hände då, så hon kunde lärt sej för livet. Trots alla utlandsresor innan och efter det.)
Jag känner fortfarande skuld. för det som hände i Thailand., Men Varför? För att just vi skulle få leva? Klara oss?
kaos nya lya 
=0(
Hemipepstyrkekram…
@ HEMI
Kram
ouf .. vad säjer jag ..förstår att det var chockerande
en bild ur mitt eget liv bara …och en helt en annan sak
Min dotter åkte dit ner några veckor efter händelsen ..men har inte
berättat vad hon upplevde eller vad hon lärde sej där ..
Oj! Då var det fortfarande helt upp-och-ner, så påverkad av det som hände måste hon ha blivit. Har du frågat?
Ha en finfin helg.
Kao
ja det var tydligen för mycket ..så hon ville inte berätta ..fin helg till dej också Kao ..
och så sitter jag här och önskar dej få en superbt passande lägenhet
innan Reinis hinner införa det där förbudet att inte få överklaga ockerhyror
Vi har en hyresrätt.
Idag skulle vi kollat på en av 2 lägenheter (också hyresrätter), men jag orkar inte. Är helt täppt av slem och har svårt att andas.
Ha en fortsatt fin helg.
Kao
ush då ….åh går det att göra senare ?
Vi har hållit på med dessa byten i 2 år nu, men får så dåliga förslag. Så jag kan vänta.
oj ..men kan du verkligen det ? undrar näsvist jag..du mår ju inte bra av det ..så mycket har du ju berättat ..nu kära Kao TYCKER jag att det känns med den där kommentaren som om du finner dej i att plågas ….men det är klart att det är svårt att våga hoppas på ett bra byte ..då du fått så många dåliga ..jag skulle byta lägenhet från söder och trodde det var så lätt att hitta nåt BRA i närheten ..till slut fick jag ta nåt i Bromma för jag orkade inte söka mer ..jag gav nog upp för snabbt ..men jag stod inte ut med bullret från gatan
Här är det också jobbig trafik. Men jag står hellre ut med det ett tag till än att jag gör ett dåligt byte. Det gäller ju inte bara mej…vi är två som ska ha ett nytt hem.
ja du vet säkert vad som är bäst ..för dej..jag tror för min del att det ändå var bra att jag kom utanför stan ..med natur runtom ..lugnet
fast det ju kändes som om jag lägenhetsmässgt bytte neer mej
Jag känner inte en människa utanför mina kvarter längre, så jag som har svårt att gå ut, skulle bli myyyycket ensam om jag flyttade så långt bort. Men jag är glad för din skull: att du trivs. Och så illa är det inte att jag inte står ut här, men jag vill väldigt gärna flytta – och det vill min dotter också. Hon får däremot flytta utanför stan om det är nödvändigt, men inte heller hon kan bo för långt ut, eftersom det blir alltför långa resvägar till jobben hon har. Det är illa redan som det är nu.
ah ja ..men nu bor jag i ett hus långt ute på en ö ..och visst jag trivs att ha det ,som bas ..men behöver hitta en annan balans i upplevelser av annat ..och det innebär ofta resor
Hmmm. Tror jag fattar ungefär var du bor och där skulle jag också gärna bo :D. Då är man ju nära ‘spenaten’ och det är helt ok. Men självklart blir det lite annat när man tvingas färdas till ‘pulsen’ för att inte drabbas av lappsjuka, mellan varven.
Kao
Vi hade släktingar som klarade sig. Men vänner till dom försvann. Det var och är ett trauma för många ännu.
Att klara sig när andra dör skapar de känslor du beskriver. Plågsamt naturligtvis. Hoppas du kan arbeta dig ur dom.
Alla verkar ha någon connection till tsunamikatastrofen på något vis.
Hoppas också jag kan släppa detta någon gång, men det skapar många tankar. Varför skulle just jag (vi) få nåden att leva vidare? Men jag tror inte man får svar på såna frågor förrän man själv dör…
Samma var det att jag överlevde psykot i mitten på 80-talet, men hans 2 fruar innan mej dog på mycket skumma sätt.
Kao
Hej Kao;
naturens krafter är ibland direkt verkande.
Den finns en manet som vad man vet i princip är odödlig, det vill säga att den kan reversera nedbrytningen, föryngra sig själv. Den blir kanske blir uppäten av sina naturliga fiender men till dess är den odödlig.
Jag minns en koan; munken som sökte upplysningen. Han var ledsen för runt honom blev andra upplysta men aldrig han själv. Som han en dag sopade längs en gång i templet sopade han iväg en tegelskärva. Den som studsade mot en bambu och av det ljudet blev han upplyst.
En enorm historia om munken! Så kan det givetvis gå till, det är jag övertygad om.
Kul att läsa om maneten också. Var finns den?
Kao
Den heter turritopsis nutricula, maneten. Kolla på sidan http://www.arvidslego.n.nu/fakta-om-havet för de suggestiva bilderna av maneter. Illustrerad vetenskap tar i senaste numret upp turritopsis bland andra långlevande organismer.
Tack för länken.
Ända sen jag var barn och tillbringade varenda sommar i Norge, har jag fascinerats av maneter. Men jag är inte glad att träffa livsfarliga, osynliga såna i Asien. På Borneo hade vi en liten ”fågelholk” med en flaska vinäger som första hjälpen mot just maneter – om vi skulle råka bli stungna av desamma under ett dopp.
För mig är döden ingenting, men att se och uppleva lidande (och förstå! till exempel palestiniernas dagliga lidande och sionisternas vernichtung und berechtigung) är plågasamt. Med andra ord är det lidande döda judar upplevde under Hitlertyskland ingenting jämfört med den palestinier utsätts för idag. Det är ingenting eftersom döden är ingenting.
Vad glad att du lever, bästa Kao, men känn ingen skuld för att du inte blev en del av ingenting.
Ett systemfel hindrade mig att skriva detta som en sammanhängande text.
Jag ser också döden som tämligen ofarlig, men att leva i terror, svält och rädsla är mycket mycket värre. Vet inte om jag är så glad att jag lever just det liv jag lever nu (med en massa sjukdomar). Är inte rädd för döden i sej. Bara sättet man kan dö på; t.ex bli UPPÄTEN levande eller kvävas av det som plågar mej just nu…
Det här är filosofiska spörsmål som kan diskuteras vidare.
Kao
Jag hoppas att den kommande vårens värme och solen gör dig bättre. -Och vårluften.
Tack, så blir det säkert. Då kan jag bl.a cykla till parken och sola, lyssna på musik i lurarna. Läsa. Men jag börjar på balkongen i söderläge tills det blir varmare…
Hoppas det gick bra med huset och resan:-)
Kao
– Aten, jag har inte varit där på 30 år, hur imponerande Akropolis är. Det och annat skriver jag något om framöver.
Inte mycket på Akropolis förvånar mej längre – förutom pelaren man ser RUNT OM på, om man lägger kinden till och tittar ‘runt hörnet’ och ändå ser i 360 grader. Förklara det den som kan…
Ha det så fint i Grekland.
Den mystiska pelaren missade jag, tyvärr. Men bara Akropolis är värd en egen resa. Nästa gång ska jag vara påläst från geologin till mystiken.
Det är otroligt att vandra där uppe. Dessutom hade jag sällskap av min grekiska vän, som är arkeolog och hans fru en av gångerna.
Kao