Äntligen har mäns våld mot kvinnor uppmärksammats riktigt ordentligt, inte minst genom #Metoo-rörelsen och den känslosamma dokumentären om Josefin Nilsson nu i Mars 2019.
För många, många år sen berättade jag på AB-bloggen i ca 5-6 avsnitt om min egen personliga upplevelse i mitten av 80-talet av våld i nära relationer. Nu hittar jag inte avsnitten som jag skrev då, men jag ska ta upp det igen och berätta allt. Vad det är för typ av män man bedåras av och varningstecknen som varken jag eller många andra kvinnor ser. Innan det är för sent..
Att jag ens lever idag är ett under. Men på flera sätt förföljer dessa upplevelser och minnen mej än idag. Precis som den här sk mannen sa att det skulle komma att göra. Idag kan jag endast se det jag upplevde som ren ondska.
Ska samla mej och försöka få ihop mina upplevelser i ett mer kortare format än då jag skrev om det sist.
Om någon är intresserad av att läsa om det.
Den press man som utsatt upplever är så fruktansvärd och inte blir det bättre av att folk säger till en: ”Varför gör du inte slut?”
Jag ska berätta, jag ska förklara.
kaos nya lya 
Jag kommer ihåg att du vid några tillfälle nämnt att du haft ett förhållande med en psykapatisk man. Jag har ju oxå upplevelser med män som format mig till den jag är..upplevelser som man inte velat vara med om..som skakat om en och skrämt en oerhört.
Alltså ibland när man tänker tillbaka så ser man på allt med andra ögon ..och förstår helheten som man inte fick ihop då när man var mitt i det.
Kram //Otto
Ja det är fruktansvärt. Nu ve tjag att jag delar den upplevelsen med dej också. Nästan ångrade mej idag att jag skrev detta inlägg, om jag kommer berätta om det. Ska avvakta och se.
Det är otroligt att se hur mönstret upprepar sej, alla psykopater verkar göra på samma sätt…
Kram // Kao
Jag vet hur svårt det är att tala om för rädslan man känt tar över en igen på något vis. Jag tycker inte du ska berätta om du känner obehag. Så avvakta..ibland är det bra att tala om det man gått igenom även om det är jobbigt. Men älta det om och om behöver man ej.
Kram // Otto
Ser det inte som att älta, egentligen. Mer att förstå vad det var som hände. Vill varna andra. Att de ska se varningstecknen. Manipulationen, skräcken, misshandeln. Alla skador, Isoleringen. Att han försökte förstöra hela mitt liv: arbete, bostad, vänskapsrelationer. Allt detta sa han själv att han skulle förstöra för mej. Men han lyckades inte med mej. Men det var väldigt nära.
Som sagt, jag är inte säker på att jag orkar ta allt detta upp till ytan igen. Har liksom redan gjort upp med alltihop – och att varna andra för att hamna i samma sits är tyvärr nästan en omöjlig uppgift.
För här har vi kärleken som sätter stopp för normalt tänkande. På många sätt är förälskelse att jämföra med psykisk sjukdom. Man vill ha tillbaks det som fanns i början av förhållandet, men sen inser man (förhoppningsvis) att det aldrig kommer hända.
// Kao
Har man klarat av att gå vidare och förstår vad som hände ..förstår jag att om man pratar om det igen så är det av en anledning man gör det..som du säger att informera och varna andra.
Jag kan uppleva att en del man berättar för inte tror på vad man säger..det ser man på deras kroppsspråk..så jag håller tyst om jag inte känner att det är en person man litar på.
Det luriga är att först märker man inte att de är psykopater ..inte föräns det gått ett tag och då är det inte så lätt att ta sig ur deras grepp.
Kram
Ja du, jag känner igen det där. ”Det kan väl inte ha varit så illa?”… och liknande frågor. Man blir så himla besviken om man bemöts så. Som du säger så märks det även på folks kroppsspråk om de inte tror på en, eller att man överdriver. Eller kanske det är så att de inte klarar av att ta in det man säger?
——-
Precis! Det brukar ta några månader innan det där fina och himlastormande, de fina blommorna och en massa annat sakta men säkert börjar bytas ut mot något annat…..pikar och lite kontrollerande. Sen eskalerar det och man fattar (då) inte vad som hände. Är det mej det är fel på? Vad har jag gjort?
————
Tror inte jag ska berätta min historia såsom jag gjorde då för drygt 10 år sen på AB-bloggen. Det blir för mycket! Orkar inte! Men jag kan berätta om annat, hur det var, hur det blev (=varningstecknan) och hur det slutade.
Kram
// Kao
// Kao
Förstår det är sår som aldrig helt och hållet kan läkas.
Känner mest ilska idag för att han tog 1½ år av mitt liv och nästan lyckades krossa mej. Redan på den tiden tyckte jag han var en ynkedom, en falskspelare men det är ANNAT som håller en fast. En önskan
om upprättelse? Att han skulle be om ursäkt på nåt sätt? Begripa vad han hade gjort.
Men sen begrep jag att en sån ursäkt aldrig nånsin skulle komma. Försöker att inte anväda ordet hat gällande honom, för i mina ögon är hat så starkt att jag aldrig nånsin vill känna det. Ganska snabbt insåg jag att han var en nolla.
Sen gällde det bara att bli av med honom – och det var INTE lätt…
// Kao
Nu fick jag veta att ”min” psykopat dog i Februari. Saknad av ingen, skulle jag tro. Var nog flera som drog en lättnandens suck. Själv reagerade jag med en axelryckning, för skadeglädje är inte min grej…
// Kao
Jag ska läsa vad du har att berätta! Jag har aldrig varit ett sånt förhållande men jag hört en kvinna berätta ingående och jag sa nog just ungefär ” varför sticker du inte”? Hon gjorde det till slut./ Agneta
Tvekar fortfarande att berätta, men jag får se hur jag gör…Ja du, frasen :”Varför sticker du inte?” är som ett slag i ansiktet på den utsatta. När man försöker bryta kan man bli utsatt för grova hot och förföljelse. Ytterligare misshandel. Kanske ännu värre. Man försöker komma på en lösning. // Kao
Om du orkar berätta om det så kommer jag att läsa det. Även om jag och mina närstående kvinnliga (och faktiskt även min son!) har gått igenom destruktiva förhållanden med misshandel av olika slag så anser jag att varje historia som vill höras behöver få höras.
Det är så viktigt att de som slipper vara med om sånt här ska se hur omfattande det faktiskt är, hur svårt det faktiskt är att ta sig ur det, hur otroligt djävulska de människor är som misshandlar faktiskt kan vara!
Orkar du inte berätta så är det också okej. Vissa saker tar enormt på krafter att prata eller skriva om. Så är det bara.
Folk tror tyvärr att man överdriver när man berättar. Beklagar att du/ni också har upplevt eländet.
Tänker en hel del på den sk influencerns ex-tjej som han mördade. Så jävulskt! Han var väldigt nära på att komma undan med ”det perfekta brottet”. Även hans nuvarande (som vittnade mot honom i rättegången) berättade i rätten hur svinaktiga saker han utsatte henne för.
Mitt ex var däremot både nollställd okunnig och helt hopplös i sängen. Kanske tur det… 😀 Han gjorde livet surt för mej och en massa andra personer på andra sätt.
Får se om det blir nån ny story om det som hände. Just nu känns det motigt.
// Kao
Kram!
Tror inte jag orkar skriva om eländet en gång till. Skrev ju en rejäl berättelse i ca 5delar för många år sen. Kanske kan jag få hitta den? // Kao
Jag förstår dig. Vissa saker orkar man inte behöva rota i mer än nödvändigt, det tar för hårt på krafterna och måendet.
Hittade papperskopiorna härom dagen :-)! OM jag skriver om eländet igen så kommer det att bli en förkortad, mer komprimerad version.
// Kao
Kan förstå det.